Inget grus i maskineriet

Idag på yogan kände jag äntligen ett äkta flow. Sådana ögonblick kan göra mig helt berusad och upprymd. Så ber vår fantastiska amerikanska yogalärare, Mona, oss att kapsla in känslan av tacksamhet. Hur visste hon att jag överväldigades av tacksamhet? Tacksam att min kropp är hel, stark och utan värk. Tacksam över möjligheten att stå på den fantastiska plattformen som hänger bland trädtopparna utöver Indiska Oceanen och ägna tiden åt reflektion och träning. Tacksam över att jag övervunnit min rädsla att köra tuktuk. Tacksam över att jag just nu inte har någon överhängande oro som kastar in grus i maskineriet. Över att jag har modet att konfrontera mina rädslor och verktygen att främst ta tag i skavet men också lägga det skav som behövs i snygga skokartonger i pastellfärgat silkespapper i den mörka garderoben. Så, plats i korgen. Och att när jag gluttar där lite längre fram, så är det knappt något skav kvar. Tacksam över att jag upptäckt att det funkar. Och vågar lita på det. Flow.

Jag har nyss läst ut Moa Herngrens mycket läsavärda bok "Jag skulle aldrig ljuga för dig". Så jag laddar för ett djupare inlägg om skavet. Det är ju faktiskt vansinnigt intressant. Eller hur?

Och du Daniel Ek, kan du läsa lite här och sparka ingång mitt Spotify igen, är du gullig. Nu tror min dator att den är i Thailand igen... Eller kan någon annan berätta för mig hur jag lurar datorn att tro att den är i Sverige?

Namaste.