När fasaden rämnar

Jag och Tessan var på yoga i morse. Som varje tisdag och torsdag morgon. Efter yogapasset står jag i duschen. Låter strålarna strila över huvudet, smeka axlarna, ner längs svanken och benen för att slutligen rinna ner i golvbrunnen. Gör ett försök att låta tankarna glida samma väg som vattnet. Eller, slow down your mind, som Mona säger på yogaklassen. Ibland går det bara inte. Tankarna flyger kors och värs. Knackar mig på axeln. Visar upp sig ur nya vinklar. Vinkar bakom hörnen. Besöker mig i drömmarna. Kräver mig girigt och envist på svar. Tankarna står i en ostrukturerad kö, knuffandes på varandra, och vill komma ut. De har kivats så där i veckor nu. Jag har försökt gruppera dem i snygga led (det är jag vanligtvis bra på). Ställa upp dem i Excel-ark i huvudet. Nej, nej, du hör inte hit till "Ljuga-för-sig-själv-gruppen", du ska vara i "Låt-oss-prata-relationer-gruppen", eller förresten, ställ dig i ledet där, i "Personlig-utveckling-gänget".

Den här omgången mind chatting började nog med att jag fick inblick i Cecilias liv.

Cecilia tyckte att hon hade tappat bort sig själv. Anpassat sig. Anpassat sig så väl att hon förintat sin egen vilja. Låtit allt rulla på, sagt ja och gjort det som förväntats, så när hon frågade sig själv vad hon egentligen vill - Vad längtar jag efter? Vad har jag för drömmar? Vilket liv vill jag leva? - så hittar hon inga svar.

Hon trodde att hon ville det här. Ville ha lägenhet på Stora Essingen, smakfullt inrett, trånande efter möbler från Nordiska Galleriet. Ville ha tre barn. Det är ju underbart med många barn. Eller inte. Att jobba 75 %. För att hinna med barnen. Det var väl en bra idé? Så gör man ju. Ville vara gift med Josef. De delar allt i ett "transparent" äktenskap.

Hon har börjat irritera sig. Smack, smack, smack. Maten fastnar i skägget. Josef drar henne intill sig. Jag vill ha ett fjärde barn med dig, älskling. Hon säger ja med munnen, men hela hennes inre vänder sig ut och in. Nej!


Jag och Tessan.
Vi har drömt mardrömmar och diskuterat Cecilia. Det är ju ett utmärkt terapiredskap.
Att diksutera en tredje person, som inte ens finns.
Så långt skulle vi aldrig gå! Vad är varningssignalerna när man håller på att tappa bort sig själv?
Hur gör man för att kommunicera någont som man sopat under mattan i alltför många år?

Moa Herngrens, Jag skulle aldrig ljuga för dig, är en oväntad läsupplevelse. Alltså, någonstans på vägen känner nog alla igen sig i Cecilia. När jag hör orden MAMMA för 358e gången samma dag, kan jag verkligen tänka, och ibland säga, nej, nu räcker det, LÅT MIG VARA. Fast Cecilia har tappat bort sig själv så fatalt. Hennes begynnande insikt i att hon faktist inte ens vet vad hon vill, blir ett hårt uppvaknande. Och kanske känner hon att när hon väl börjar vilja något, så känns det liksom för sent att kommunicera det. Tåget har gått. Hon kan inte svänga nu. Inte med en man som älskar henne, som till och med vill ha ett fjärde barn med henne, som tror att de har byggt det här livet tillsammans. De har de inte. Hon har bara anpassat sig. Hon vill inte längre. Skavet.

Skav, skav, skav. Allt hon har lagt i skokartonger i den mörka garderoben. År efter år. Det börjar bli trångt där. Jag menar, en skokartong eller två, det har väl alla. Men en hel jävla förträngd walk in closet fylld till sista hyllplats. Där dörren inte längre går att stänga.

Ja, ni förstår. Jag spelar ut hela känsloregistret under de två dagarna det tar att läsa boken. Jag känner empati, har förståelse. Ge tjejen lite space. Jag blir arg och upprörd, så där kan man inte göra! Du kan inte säga så till dina barn, mitt hjärta blöder. Jamen, va fan ska man göra? Men herregud Cecilia, sluta nu. Du kan inte vara otrogen och leva dubbelliv. Jag dör! Du ljuger sönder ditt liv. Jag klarar inte att läsa en sida till. Bär hennes ångest. Vill veta hur det går. Sträckläser och skräckläser. Emotionellt utmattad när jag kommer till sista sidan. Moa Herngren, what is going on in your mind, coola kvinna? Jag tycker det är modigt och bra. Jag lånar ut boken som ett brinnande klot, mina vänner läser och kastar tillbaka. Alla har drömt mardrömmar. Vilken bra studiecirkel i nakensamtal det blev. Och det bästa, som en av vännerna sa: Man känner sig så bra, så god och så normal när man har läst boken. Alla ens mindre bra sidor känns marginella. Har man för många skokartonger i garderoben kanske man får motivationen att städa lite där. Skav, skav, skav. Hjärtat klarar inte för mycket skav.

Tack Katarina för boken! Tack Moa som skrev den!

Slut på del 1. Och jag har inte ens börjat med dem som står i snygga led.

Inget grus i maskineriet

Idag på yogan kände jag äntligen ett äkta flow. Sådana ögonblick kan göra mig helt berusad och upprymd. Så ber vår fantastiska amerikanska yogalärare, Mona, oss att kapsla in känslan av tacksamhet. Hur visste hon att jag överväldigades av tacksamhet? Tacksam att min kropp är hel, stark och utan värk. Tacksam över möjligheten att stå på den fantastiska plattformen som hänger bland trädtopparna utöver Indiska Oceanen och ägna tiden åt reflektion och träning. Tacksam över att jag övervunnit min rädsla att köra tuktuk. Tacksam över att jag just nu inte har någon överhängande oro som kastar in grus i maskineriet. Över att jag har modet att konfrontera mina rädslor och verktygen att främst ta tag i skavet men också lägga det skav som behövs i snygga skokartonger i pastellfärgat silkespapper i den mörka garderoben. Så, plats i korgen. Och att när jag gluttar där lite längre fram, så är det knappt något skav kvar. Tacksam över att jag upptäckt att det funkar. Och vågar lita på det. Flow.

Jag har nyss läst ut Moa Herngrens mycket läsavärda bok "Jag skulle aldrig ljuga för dig". Så jag laddar för ett djupare inlägg om skavet. Det är ju faktiskt vansinnigt intressant. Eller hur?

Och du Daniel Ek, kan du läsa lite här och sparka ingång mitt Spotify igen, är du gullig. Nu tror min dator att den är i Thailand igen... Eller kan någon annan berätta för mig hur jag lurar datorn att tro att den är i Sverige?

Namaste.

Inga nakna barn tack

Naken. Det tycker jag man kan vara i samtal, i själen. Bada naken. Det kan man, om man gillar det, göra på landet när sjön ligger blank och öde. Eller på FKK, om man är lagd åt det hållet! MEN SNÄLLA, sätt på badkläder på era barn på badstranden, vid poolen och ja SNÄLLA, SNÄLLA kläder på på restaurangen, vid matbordet. Det är enbart svenska föräldrar som låter sina barn ströva fritt och naket på det här huvudlösa sättet. Jag. Förstår. Inte. Vitsen. Det är både respektlöst mot omgivningen och mot barnet. NEJ, jag har ingen lust alls att sitta på dynorna i restaurangen där dina barn har suttit nakna och låtit glassen rinna. Det är inte myyysigt, fritt, natuuurligt och hääääärligt. Inte det minsta. Lite sunt förnuft och vanligt hyfs, tack!

Det är också otroligt naivt och korkat att utsätta sina barn för den exponeringen. Det finns tyvärr gott om sjuka människor i vår värld som väntar på de här ögonblicken. Som låtsas filma havet och fiskebåtarna, men som istället filmar ditt nakna barn. Med allt vad det innebär. Och det är så svårt att förstå att man inte har hajjat det som förälder. Man trycker på hjälmar och ser till att de inte stoppar gafflar i eluttaget. Men så exponerar man barnen ohämmat.

Så. Jag fick en överdos igår. Behövde bara säga det.

Av förklarliga skäl har jag ingen passande bild till dagens inlägg. Inte heller någon låt...

Vardagsval

Första och andra skolveckan läggs till handlingarna. Vi har välkomnat vardagen. Gillar vardag. Fast vad är egentligen vardag? Diskuterade det med en nyvunnen vän häromdagen. Det är väl det som vi gör var dag, varje dag. Det som de flesta av våra dagar består av. Det som till största del är livet. Därför borde vi vara nogranna med vad vi fyller var dag med. Fundera på hur vi vill att vardagen ska se ut, och sedan se till att det blir så.

Vardag här på Lanta, för oss, är när skolan är igång. Men det som är bra är att varje gång vi startar en vardag här, har vi lite av ett vitt ark. Chans till nystart. Kanske är det det man behöver ibland, oavsett vart man befinner sig. Omvärdera och ifrågasätta och välja russinen ur kakan. Även hemma. Det är så lätt att allt rullar på rutin. Barnen har sina aktiviteter som de MÅSTE gå på. Man har ett hämta/lämna-mönster, som inte omvärderas. Middagsrutiner, umgängesrutiner, barnrutiner. Som man är trött på. Trött på vardag. Längtar till semester. DÅ. SEN. Då kommer det bli bra. Men det är ju vardagen som är livet. Medvetna val och prioriteringar utifrån sin egen värdegrund, inte den gängse.

För mig är nog vardag att känna mig hemma och bekväm i en miljö och situation som upprepar sig. Med åren har jag blivit så mycket bättre på att framför allt välja bort det som inte känns bra. Det finns inga skäl till att vara kvar i sådant som tar energi. Jag vill inte höra mitt eget gnäll. Allt är föränderligt. Se till att ändra små vardagssaker i livet till det bättre. Hela tiden. Jag vill fylla mitt liv med sådan som gör mig glad och får mig att må bra. Var dag.

Vardag hemma på Lanta är förutom skolan, läxor och lite aktiviteter för barnen, att känna sig hemma. Att gå till tandläkaren och frisören. Att hämta vatten i tuktuken och veta vart de har de bästa äggen. Att ha ett nätverk av vänner, som fungerar som en familj, som hjälper varann. Att anstränga sig att prata thai så långt det går och respektera att vi bor i Thailand och inte har flyttat Sverige hit. Att göra sådant som gör mig lycklig. Meningsfulla saker, vara med min familj, dela tid med vänner, driva mina företag, utveckla mina medarbetare, träna, yoga, spela spel, dyka och stå på huvudet!

Samling i salan i skolan. Thailändska nationalsången, varje måndag och fredag.

Samling på stranden för idrott.

5-6an har brännboll.

 

Dricka mycket. Sandiga ben. Det är vardag.

Träffa nya vänner. Gå i skolan. Lära sig läsa. Vardag.

 

Extra engelska med Sue, som är lärare från London. Var söndag.

Men mitt väsen kräver mer av vardagen. Jag vill höra tupparna gala och thaiorren hoa klockan sex.
Jag älskar att gå ner från djungeln till stora vägen då fukten fortfarande hänger i luften och hibiskusen ännu inte har öppnat sig. Jag vill ha soluppgång och hav. Jag vill ha ägg och bacon och kaffe. Jag vill ha yoga till havets brus.

Det är galet och fantastiskt, men det här är vardag. Jag har snart gjort hundra dyk just här. På Koh Haa, områdets mest välbesökta dykplats.
Det finns dem som gjort många fler. Och tro mig, det finns dem som klagar på den här vardagen.
Men så gör något annat då! Jag vill gilla den här vardagen. Ostört.

Mera vardag tack.
Sen hem och Skypa med kontoret!
Idag är P och Stora B ute och har dykvardag.

 

Jack Johnson, väldigt mycket vardag på Lanta, att de inte tröttnar... Men här kommer en av mina favoriter. Lyssna noga på texen. Livet kan gärna vara lite Upside Down ibland, då kanske man får luft under vingarna.

Jack Johnson – Upside Down

Alla dessa oväntade ögonblick

Lämnar barnen i skolan. Bestämmer oss för att vidga vyerna lite. Den i norr så hetsiga trafiken glesas snabbt ut för varje kilometer vi lägger bakom oss söderut. Vi passerar välbekanta resorter, nybyggda villor, fiskare som tar hand om sina nät och dofter av olika slag bärs av den ljumma vinden.

Vi bestämmer oss för att landa på en gammal favorit, Miami Resort på Klong Nin. Parkerar tuktuken och går de ca 40 meterna till de fina salorna på stranden. Läser Kallentoft. Kan inte fokusera.

Jag går bort mot massagen. En oljemassage tack. Tvättar mina fötter rena från sand. Tar av kläder och smycken. Lämnar dykdatorn med urtavlan nedåt. Klär av mig tiden. Bara bikinin kvar. Lägger mig på mage på det småmönstrade blå tyget. Djupandas. Drar in de svaga dofterna från oljorna som används. Låter dem skölja min insida. Som hennes händer sköljer min utsida. De kraftiga vågornas brus lägger sig som en ljudmatta. Behöver inte fokusera längre. Snart befinner jag mig i gränszonen. Den mellan medvetande och sömn.

Efteråt dricker jag en färsk kokosnöt. Iskall.

Efter en sen lunch är det dags att hämta barnen. Går de 40 metrarna tillbaka till tuktuken. Nyckeln spårlöst borta. Projektledartalangerna går på med automatik. Allt går att lösa. Tid. Dykdatorn ligger inte längre med urtavlan nedåt. Då noterar jag, stresshormonerna verkar ha följt med vinden. Jag blir inte ett dugg stressad av situationen. Vi löser den. Lägger mig i tucken. Väntar. Nyckel anländer med snygg bil. (Det går bra för tuktuk-uthyrarna!)

Nyfunna vännen Micke får rycka ut och hämta våra barn. Tack Micke!
Vänner. Som sagt.

På vägen hem ser vi återigen en olycka. Vi saktar ner. Hoppas slippa se det värsta. Hoppas alltid slippa. På vägen ligger en död... varan. En moppe har krockat med en varan! DEN var ny. Det gick bra för mopedföraren, som tur var.

Alla dessa oväntade ögonblick.

Den här får ni bara för att I can't get it off my mind. Maybe if I give it to you... Håll tillgodo. Den är grym.

Lars Winnerbäck – Blåöga

Vänner. Det är livet.

Samling i salan varje fredag. Barnen på yoga. Snack om livet.
Det är faktiskt det som är en av de allra bästa sakerna med månaderna på Lanta.
Tid att umgås. Tid att lära känna. Tid att prata. I timmar.
Den här första tiden har präglats av gamla vänner. Kära återseenden.

 

 

Knip i bröstet när jag inser att Katarina och Henrik inte är med på Singha Yoga på fredag.
Det kommer kännas tomt!

 

Goong ob woonsen på Krua Kritsana. Lantas bästa, tror jag!
Också en tradition.

Thaiboxning, dykning, Chang och middag nästan varje kväll.



För barnen blir det nästan som att vara på läger. Och det märks vad bra de lär känna varann. De blir såna vänner som kan vara ifrån varandra länge, men när de ses är det som tiden stått stilla. Och vi vet ju alla. Det är värt allt.
Stella, Emma, Tilda det är så härligt att få ha haft er här!

Och nya fina vänner kommer in i livet på ett sätt som inte händer hemma.

Vi har känt varann så länge, men plötsligt kommer vi under ytan.
Både bildligt och bokstavligt.
Vilka magic moments vi fick Karin! Tack.

Magic moments från livet under ytan tror jag den här killen fick med sig hem.




Som om tiden stått stilla.
Dessa två hittade varandra för första gången i förskoleklassen Mangon för fyra år sedan.



En riktig kompis är en sån som överraskar sin vän genom att se till att familjen åker och hälsar på på andra sidan jordklotet. Sophia, du är fantastisk.



Att dela är livet.



De här två gullungarna var nästan bebisar när de lekte på Klong Daos strand för första gången.
Nu filosoferar de om livet, begrundar solnedgången och går på yoga.

Kan liksom inte motstå att bjuda på en bild på dem från 2008.

Same same but 2013.



En smak, en doft, en känsla. Som man för alltid bär med sig.

När Lidingövillorna byts mot salor på stranden liksom öppnar sig själen.
Tack för alla fina samtal, Anna!

 

Något har vi nu alla gemensamt.
Något som är idealiskt att dela.
Något som skapar magic moments.

Nu åker fina familjen Devell hem imorgon och med det blir som en symbol för den här första tiden.
De första fem veckorna, med massor av gamla kära vänner som delat tid, upplevelser och livet med oss. Känns på ett sätt väldigt sorgligt att den här trygga tiden är över. Samtidigt lite spännande när vi nu går in i en ny fas, med skola och nya vänner. Vi är förväntansfulla!
Family 1, vi ses på Valborg, will miss you like hell!

Family 2, 3, 4 love you all!

Kap kuhn kaa.

 

 

 

James Taylor – You've Got A Friend

Ett magiskt nu

Vilar mitt huvud mot den vitmålade väggen. Hör Lilla D jubla över sina första simtag i poolen nedanför. Ur högtalaren strömmar Manolo Garcias poetiska texter och för mig till älskade Spanien. Läser Mons Kallentofts Marbella Club. När jag läser en mening han skrivit blir ögonblicket plötsligt magi. "Alla era berättelser är en del av den väv som finns tvinnad om vår gemensamma själ". I ögonblicket känns allt sammanflätat. Mons Kallentoft, vars språk är lika poetiskt som Manolo Garcias, men som också delade tiden på Koh Lanta med oss förra gången vi var här. Läser och längtar efter mitt Marbella och plötsligt slår det mig, det var ju faktiskt på just Marbella Club, som jag själv tog mina första simtag. Säkert lika lysande nöjd som Lilla D är idag. Och eftermiddagens strålar värmer min nakna hud på samma sätt som den gjort så många gånger. På det sätt som min själ kräver och törstar efter. Lutar mitt huvud och blundar. Gillar ögonblicket.

 

Dags att låta en ny sån här gå mot himlen och se vad framtiden bär med sig.

Manolo Garcia – Para Que No Se Duerman Mis Sentidos

Hängmatta och adrenalin

Inte för att nyårsnatten var särskilt vild, men att inleda 2013 med en dag i hängmattan tillsammans med Ricky känns helt rätt.

Två vithövdade havsörnar cirklar outtröttligt ovanför mig.
Några jul- och nyårsturister ligger längre ner på stranden och pressar det sista ur solen på sina redan solsvedda kroppar.

Vi tar en promenad och slår följe med en kärlekstörstande hund.

Drivved och fallna kokosnötter, i övrigt ingenting. Mer än vågorna.

En enkel fiskebur vilar på de vackra strandblommorna.
Jag har verkligen lärt mig att på allvar njuta av och ta in såna här oadrenalina live-ögonblick.

Chao Ley-folket har sina fiskebåtar i viken, men just nu syns inte en själ till.



På väg hem igen i tuktuken på eftermiddagen fångar jag den här härliga (?) synen.
På min gata i stan...
Trafiken är en ständig adrenalinkick. På ett inte så bra sätt. Inte den typen av kickar jag söker. Även om bilden i sig är skön.
 Referensramar flyttas, reflektionen går på högvarv. Det här är hundar. Men det är same same med barn...

Nu har Dykarmamman varit här i en månad. Time's running.
Bra trackrecord på dykfrekvensen också. Nu är jag helt varm i kläderna. Lite mer vilda västern nu tack. Hängmattedagar måste blandas med adrenalin. Om inte så börjar jag snabbt ligga sömnlös... Det är väl det som är balans i livet?

Miss Li – No One Sleeps When I'm Awake

Sista sidan i den här boken

Så kom den sista dagen på året. Vilken ynnest att få dela den med fina vänner.
Katarina och jag lyxade med vin. Vin med is. Ja, det kan ju vara som att häda, men t o m Baron de Leyen, smugglad från Sverige, smakar bäst med is när det är 35 grader. Hur knasigt och fel det än låter. Fast mina spanska vänner är väl inte förvånade. Vem gillar inte tinto de verano?

 

Idag hölls förfesten på vår terrass. En sista solnedgång 2012.
Regnet hade strilat större delen av dagen, men på eftermiddagen la det sig och solen tittade fram.
Jag tröttnar inte.

Middag på bästa fiskrestaurangen i Saladan. Det må se modest ut med plaststolar och vaxdukar, men man ska icke låta sig luras (eller gör det, så har vi haket för oss själva) här finns bästa kompetensen och kvaliteten. De sitter på makten, äger fiskebåtarna som kommer in med dagens fångst och väljer ut bästa fisken och skaldjuren. Det är inga svenska turister som har hittat hit på nyårsafton, vi firar med personalfester, thailändska överklasstjejer som har tjejmiddag och tillresta asiatiska familjer. Helnöjda är vi!

Henrik och Katarina delar på en stor hummer!
Är det nyårsafton så är det.

Grillad Seabass, dvs havsabborre, är en favorit.

Är det nyårsafton så är det! 

Till Klong Dao, där vi (familjerna alltså) först träffades för fyra år sedan, för traditionellt firande med lucky balloons.

Katarina och Peter håller i till ballongen slutligen vill slita sig och stiga mot den svarta himlen.
Och hela himlen fylls av lucky balloons. En syn som bara kan upplevas.
Det går inte att fånga på bild. Det är en magisk syn, som hämtad ur sagorna.

 

Inte heller eldshow går att fånga på bild.
Bra utfört blir jag hänförd, i synk till musiken utför de en koreografi jonglerandes med eld.

 

Sen bryter det ut. Ett långdraget fyrverkeri längs Koh Lantas alla stränder.
Med förväntan om nya kapitel i boken kliver jag över tröskeln in i 2013.
 

Maja Ivarsson – Hasta la Vista