Mitt hjärtas slag tog en paus

Jag sitter i soffan efter en lång arbetsdag och betalar ut löner. Siffrorna flyter ihop. Jag HAR skaffat läsglasögon. Som jag inte använder. Jag sträcker mig efter ett gammalt rutblock för att dra av ett papper att använda som linjal, så att jag bättre kan följa varje rad och få struktur på siffrorna. Jag drar av ett papper. Det är då mitt hjärta nästan stannar.

Varje cell i mig känner den här handstilen. Vet precis. Jag vet även att användandet av bokstäverna på just det här sättet, versalt och extra tydligt, renskrivet, betyder "Viktig fundering". Jag har läst sådana "viktiga funderingar" regelbundet genom livet. Men det är över tio år sedan sist. Tio år sedan min pappa dog.

Och nu i kväll, i ett gammalt rutblock, tio sidor från slutet, tio år efter han kilade runt hörnet, får jag en "Viktig fundering".

ENSAMBARNET
Fria, bra självförtroende.
Närstående har överbetonat barnets självkänsla.
Ensambarn vänjer sig tidigt vid att ha stort medinflytande.
De uppfostras att tro att de är alldeles unika.

Sen är funderingen över. Bara rutor kvar. Men allt var plötsligt så nära. Så verkligt. Och hjärtat fortsatte slå. Tänk att han funderade så.

Dagens låt får bli den jag tycker är finast. Till sitt barn.

Lisa Nilsson – Handens Fem Fingrar

En liten catch up - long time no see

Askungens goda fe svepte med sitt trollspö och vips så var vi hemma i Sverige igen. Vips, så jobbade jag all vaken tid. Vips, så hann jag inte träna så mycket som jag behöver för att må bra. Vips, så åkte jag på en envis halsinfektion. Vips, så kunde jag inte simma Vansbrosimningen. Och vips, så blev det sommar.

Nu har vi varit hemma i drygt två månader. De två mest intensiva månaderna i min entreprenörskalender. Och till det lägger vi allt annat, som hör avslutningstider till. Fast det är ju alltid så och inget som går att omfördela. Det är bara så att kontrasten blir så monumental.

Men vi backar bandet. Efter det thailändska nyåret Songkran, begav vi oss av på en av våra bästa resor hittills. Vi tog oss via Krabi och Kuala Lumpur till Gold Cost på Australiens östkust. För när vi satt där på Lanta och summerade vår tid, så enades vi om att det bästa med att bo i Asien är ändå tillgängligheten till en så stor och varierad del av jordklotet. Att det är så lättillgängligt. Min lista över det jag vill uppleva är så lång. Balis mystik, Borneos orangutanger och hammarhajarna i Sipadan, jag vill vandra på kinesiska muren och känna pulsen i Singapore och flanera i en park i Kuala Lumpur. Och det är verkligen häftigt att befinna sig så nära navet. Allt känns möjligt. Efter många och långa funderingar och analyser av det aktuella dengueutbrotten i området och UDs rekommendationer, så gick några av punkterna på listan bort vid just det här tillfället. Det vi ville allra mest var att ha allt. Bästa dykningen, bra service (vi var obota trötta på sömnig service), god mat, naturupplevelser och storstad. Kontraster. Vi ville känna backpack-frihet och vind i håret, men ändå med bra standard och animal encounters. Vi var fortfarande tagna av vår resa till Australien i februari. Vi var eniga. Hela familjen. Det var ju det vi ville. Och de där rösterna som i bakhuvudet sa, men inte kan man åka till Australien två gånger på två månader, la vi i högen med alla andra konstiga Jante-uttalanden, och så bokade vi biljetterna och körde all in!

Vi landar i Gold Coast, södra Queensland och hyr en bil.

Styr kosan mot Brisbane. Smått surrealistiskt och helt underbart.

Börjar med att besöka den bästa djurparken ever.
Ett kärt återseende av Lone Pine Koala Sanctury.
Barnen hälsar på en dingo.

De gigantiska hägnen med kängurus.



Koalor och åter koalor. Pigga, alerta.
Inte som på andra zoon där de har två stycken, som sover. Jämt.

Det är svårt att inte älska de här djuren.

Jag menar. Ni ser.

Parakiter i massor, fritt flygande. Över allt. Som de kan skrika!

Vi har alla väldigt svårt att slita oss.

Vi lyssnar på föredrag om Australiens djur.

 

I Brisbane lyckas vi få tag i en fantastisk hotellägenhet med bästa utsikt.

 

Vi känner för att stanna längre. Men vi har mycket vi vill uppleva.

 

Vi hinner se lite av Brisbane och stannar en stund och lär oss lite historia.

Vi shoppar lite. Något som man per definition inte kan göra på Lanta!
Eftersom det inte direkt finns något att shoppa där. Mer än saronger.

In i bilen! Vi blickar ut över koala varningsskyltar och doften av eukalyptus sticker i näsan när den tränger in via ACn.

 

Vårt nästa mål är Tin Can Bay där vi hoppas träffa vilda delfiner!

Nästa morgon möter vi soluppgången i lågvatten vid yachtklubben i Tin Can Bay.

Rosa kakaduor flyger mellan de exotiska barrträden.
Det är ju det här som är mest magiskt. Tycker jag.

Tin Can Bay, ett gammalt fiskeläge, där fiskarna brukade dela dagens fångst med vilda delfiner.
Varje morgon kom delfinerna in i sundet och väntade på sin andel.
Nu är fiskerinäringen inte lika stor, men delfinerna har aldrig slutat komma.
Istället får de som vill möjlighet att mata delfinerna på morgonen.

I väntan på delfinerna äter vi frukost på det lokala kafét.
Originalen av gubbar hänger också där denna tidiga morgon och stämningen är familjär.

Volontärerna anländer och meddelar att de öppar 7 am. Vi mumsar frukost, dricker kaffe och njuter av atmosfären.

Väntan blev ganska lång. Men så plötsligt kommer de. Och simmar upp i strandkanten.

Och lyckan är total när vi får vada i och mata.
Välorganiserat som vanligt i Aussieland.

 

Vi befinner oss i Great Sandy National Park och styr bilen mot dessa kända backpackermål.

 

 

Sand, sand, sand och väldigt lite folk. Lyxigt värre.

Vi doppar oss i de kraftfulla vågorna.
Nu är vi ju extremt bortskämda efter fem månader i Andaman Sea.
Det är betydligt kyligare här!

Men vackert, ack så vackert! Det här är sundet mot Fraser Island, väldens största sandö.

Barn hittar alltid något att fascineras av.

Vi hittar vackra snäckor på stranden.
MEN man ska INTE göra så här!
Det finns extremt giftiga snäckor, cone shells,  i Australien.
Det är svårt att hinna med och varna om allt...
 

Sand, sand, sand.
Sen styr vi bilen vidare norr ut mot Gladstone för att ta oss vidare till Barriärrevet.

Det här landet har allt. Skulle jag tvingas lägga alla mina resor i enbart ett enda land, så vore valet enkelt. Outback, adrenalin, vilda djur, nationalparker, regnskog, korallrev, coola städer, vänliga människor, god mat, bra vin, servicemindfullness, dykning, vandring, camping, paddling, surfing, hästar, fyrhjulingar, simning, snabba bilar, vinden i håret, chill stämning OCH entreprenörsanda. You name it, they've got it! I love it!

Livets adrenalin

Nu knackar low season på dörren. Eller det kändes snarare ett tag som den hade slagit in dörren. För att vara helt ärlig. Nattliga tropiska regn och åskväder. Vindar som trycker på från havet och aggressiva vågor, som gröper ur de alldeles nyligen släta, sammetslena stränderna. Snart till oigenkännlighet. Jag vet. För jag har sett det förut.

Ryktet om nya insjuknanden i denguefeber stryker längs husväggarna varje dag. Skyltarna med CLOSED hänger allt tätare. Avsked. Melankolin hänger stundtals tung i luften. På lördag är det Songkran, det thailändska nyåret, Thailands största högtid, vattenkrig och nationell folkfest. Och lite av Lantas Grand Finale. Då brukar det vara strålande sol. Och galen glädje i luften. Så low season kan ta och backa ut genom dörren den kom ifrån och lugna ner sig lite. Det. Är. För. Tidigt!



Om vågorna är större än väntat. Ta ett djupt andetag.
Bada, hoppa och lek i dem. Virvla runt och låt adrenalinet rinna till.
Känn livet i dig.

Ibland är det så. Händelser kommer för tidigt. Knackar på dörren eller bara helt ohämmat kliver in i våra liv och sätter igång en storm. Vi har ju ofta en plan. Vi är så oförberedda på det oväntade. Vi vill gärna känna ruset. Livets rus. Men vi har någon slags föreställning om att vi kan ha kontroll, hela tiden. Det kan vi givetvis till viss del. Samtidigt är ju en stor tjusning med livet att vi faktiskt inte vet vad som väntar oss bakom nästa krök. I nästa vind. Med vår inställning, kan vi vara med och styra. Sen handlar det om valen. När sorgens fåglar plötsligt flyger över våra huvuden. (Det gamla kinesiska ordspråket, ni vet.) Då man välja. Välja att upplåta sitt hår till deras boplats. Eller inte. På samma sätt har du ett val inför fantastiska möjligheter som plötsligt och snabbt står framför din dörr. Ruset stiger i bröstet. Tankarna blir svårsorterade. Du måste ta snabba beslut. Hoppa utan fallskärm eller stå kvar och trycka igen dörren och stanna kvar i comfort zone? Snabbt, snabbt, fram med vågskålen. Plus och minus.

Alltför ofta sviker modet och vi letar aktivt efter minus. Det är fel tidpunkt. Det skulle bli väldigt komplicerat. Det vore inte det bästa för barnen (det är ett jättebra argument, för vem kan liksom klandra den som sätter barnen främst?). Du vet vad du har, men inte vad du får. Tänk om det går åt helvete? Puh, vad skönt, nu slipper jag gripa tag i möjligheten! Men om jag får den igen. Då! Då ska jag verkligen ta chansen...! Verkligen.

Och så finns det de andra. De som tar möjligheterna när de kommer. De som hoppar från ö till ö i livets vackra skärgård. Utan att veta exakt hur det ser ut på nästa ö. Bara att den ger möjlighet att fylla livet med något som när din själ. Lite närmare drömmarna. Lite närmare kärnan. Och lyckoruset fyller ditt bröst.

Jag tror lite så här. Det är viktigt att ha en plan. Men livet har också många dimensioner som vi inte kan styra över. Som gör att det kanske inte alltid går enligt plan. Därför tror jag det är än viktigare att ha en vision och en riktning. En tydlig och uttalad bild över vart man är på väg. Och vad som får en att må bra. På riktigt. Vägen, vägen! Har man det, tror jag också möjligheterna man söker dras till en som en magnet. Bara man har tålamodet att hålla fast vid sin vision. Och tro på sig själv.

På Lanta är de goda exemplen många.



Som familjen Stenbeck, som vågat hoppa från ö till ö i livets dataspel.
De vågade säga JA när möjligheten gavs och flyttar snart till Singapore.
Och nej, jag är inte avundsjuk, utan INSPIRERAD.
Jo jäklar, lite avis är jag, eller jag anar i alla fall känslan... DET händer inte ofta.

Eller Micke, en vän, pappa på skolan och  P:s träningskompis, som började träna Muay Thai den här vintern.
Inte ny som kampsportare, men ändå, en ny sport.
Han tillhör det hårdtränande Low Carb-gänget på Lanta, och som han har tränat!
Han hade en groende dröm. Att få gå en riktig full contact match.
I slutet av förra veckan avslöjade han lågmält att han gripit tag i möjligheten när den gavs honom.
Sista matchen på Williams Stadium den här säsongen.
 

Sa jag att det var några som blev nervösa? Alltså, inte jag så klart!
Ingen hade behövt bli nervös. Han hade full koll på sina skills. Micke vinner sitt livs första thaiboxningsmatch. På knock dessutom (jo, i höger hörn, utanför bild ligger thailändaren som tränat Muay Thai sedan han kunde stå). Men Mickes vision var starkare, han visste att han kunde vinna och han tänkte inte låta något komma emellan. Han hade möjligheten i sin hand. Bokstavligen.

Den här bilden fångar känslan i bröstet. Ruset. När man uppfyller en dröm.
Jag är lika IMPONERAD som INSPIRERAD.
 

Om vi inte vet vad vi har för drömmar. Eller inte vågar uttala dem. Då är det svårt. Men jag tror att många bär på en längtan. Längtan efter att få känna det där ruset. Glädjen i bröstet. Känslan av att man lever fullt ut. Det liv man vill leva. Vem vet vad livets vindar för med sig imorgon? När överraskningarna knackar på dörren vill vi ha riktningen klar för oss, så att vi tar beslut som för oss närmare känslan.

Säg JA lite oftare och låt livets adrenalin göra sitt.

Som en film

Jag lutar mig tillbaka i det bekväma sätet i bilen som ska ta oss till Barnhem Muang Mai på norra Phuket. Utanför fönstret passerar vi odling efter odling. Palmolja, ananas, kokosnötter, bananer, papaya, gummi, mer palmolja och stora dammar med räkodlingar. Jag har lärt mig massor om de lokala odlingarna framför allt via barnen, som gjort flera studiebesök på olika odlingar. Vet ni t.ex. att en ananaspalm (buske?) bara ger en enda ananas och det tar 6 månader innan man kan skörda. Sen är plantan förbrukad. Det är nästan svårt att ta till sig. Förstå vilka gigantiska arealer man behöver. Känns som en dålig affärsidé. Hur kan den ändå vara så billig? Tänk på det nästa gång du ser en ananas på ICA!  



Ananas.

Längs vägen ser jag pick up:er fulla med just palmoljefrukter, ananas och alla råprodukter från gummiframställningen. Ett gummiträd har till skillnad från anansplantan en produktionslivslängd på 21 år och de små kopparna fästa vid stammen kan tömmas relativt ofta. De sega klumparna, som stinker, fraktas på bil till någon som har en gummipress, en handvevad järnpress, som påminner om den gamla tidens Singer-symaskin. Där pressas klumparna till ark. Ungefär i storleken av en mindre badrumsmatta och hängs på tork. Ofta under bostadshuset.

De sega stinkande gummiklumparna.

Vår bil passerar elefantsjukhuset. Vi blir omkörda av en pick up full med kokosnötter. Och två apor. Som ser ut att av njuta av vinddraget i pälsen. Kalkstensklipporna skjuter upp ur havet. Ytterligare en pick up, den här gången med oxe på flaket och bara ett snöre bakom baken, kör om oss. Vi har sett samma scenario med en elefant på väg till sjukhuset tidigare. Man kan ju bara fundera på vad som händer om föraren måste bromsa kraftigt. På tal om elefanter i baksätet...

Jag älskar att åka längs vägarna här och se ut på allt som sker. Och till skillnad från den obehagliga trafiken på Koh Lanta är vägarna bredare och finare ju längre man kör. Även om det hela känns väldigt hemma efter snart ett och ett halvt år i den här miljön, så känns det samtidigt som en film och jag slutar inte att fascineras. Jag njuter av att öppna alla sinnen och låta Thailand flöda in i mitt inre.

Jag ser en tvååring bada naken i vattenslangen på en garageuppfart. Glad, som bara tvååringar kan vara. Jag ser fyra killar i skolåldern bada i en damm under en bro vi passerar. Deras sommarlov har precis börjat. Vi passerar många moskéer med gröna minaréter och munkarna har vänt hem mot templen från sin morgonvandring där de tagit emot gåvor i form av dagens mat. Här lever muslimer och buddhister sida vid sida i samförstånd. Hur svårt kan det vara? Undrar man ju ibland.

 

Vi gör ett första depåstopp hos munkarna i Wat Tham Sau, Tiger Cave Temple, tre kilometer utanför Krabi Town. Här i kalkstensgrottornas svalka låg tigrarna och sov och morgnade sig i morgonsolen fram till mitten på 70-talet faktiskt. En grupp kringvandrande munkar sökte skugga i grottorna och levde en tid vid tigrarnas sida. Tigrar och munkar i Thailand har alltid haft en speciell relation. Men en dag försvann den sista tigern in i djungeln i Krabis utkant. Munkarnas grupp växte och blev etablerad. Templet sträcker sig idag över ett gigantiskt område på olika nivåer i berget och i djungeln, som vi inte mäktar med att överblicka under det här depåstoppet. Vi går inte de 1237 trappstegen upp till den högsta platsen där det sägs att Buddhas fotspår finns.

 

Vi lämnar våra gåvor till en nunna. Här bor nämligen både munkar och nunnor. Det är mindre vanligt. Det är många byggnader och templet ligger på olika nivåer och svårt att överblicka. Men vi hinner med att besöka en del av grottan, bevittna en buddhistisk böneritual som utförs av tre munkar. Vi blir välsignade av en nunna och får sedvanliga lyckoarmband knutna runt handleden. Det hänger munkar och nunnor lite över allt. De sitter på golvet i templet och äter av det de fått på sin morgonvandring. Vi passerar deras bostäder och ser både deras sovsalar och det sparsamma biblioteket. Jag tänker på Björn Lindeberg, svensken som var thailändsk skogsmunk i sju år. Han som sommarpratade i somras och gjorde stort intryck på mig. Jag skrev om honom i somras i mitt inlägg Det är sexigt med driv.

Man skulle behöva en heldag här. Det finns just ett skogstempelområde, dit är det bara 130 höjdmeter, men sen ska man ner i djungeln 80 höjdmeter. Man behöver löparskor och tre liter vatten. En annan gång.

Nu hoppar vi in i vår silverfärgade van och eftersvettas och ser fram emot att träffa Sussie och Hans som sedan åtta år tillbaka driver Barnhem Muang Mai. Det sätter så klart igång många tankar. Tankar om hela deras process. Sussie som varit med om det ofattbara att förlora två barn i tsunamin. De båda som tagit beslutet att med stort hjärta viga sina liv åt en så viktig och hundraprocentigt dedikerad gärning, som det är att starta och driva ett hem för barn som saknar det vuxenstöd och kärlek som alla barn förtjänar.  Mer om det nästa gång. Det kräver sitt eget inlägg.



Nåväl. En lång dag är till ända. Och jag avslutar så här. Bara så ni inte missat det. Tuktuk i all ära. Men pick up is the shit i Thailand.

 

 

Paradisets baksida

Livet är som vi vet fullt av val. Bland annat kan du välja hur du vill se på saker. Saker som påverkar din energi. Att verkligen se och uppskatta och ta till sig det som påverkar energin positivt. På samma sätt som du väljer att låta det som påverkar din energi negativt, inte slå rot, inte uppta ditt känsloregister, inte bli styrande. Och vart efter du blir duktig på att göda den positiva sidan, allt mer bleknar det negativa. Fast det är inte hela sanningen. Ibland är den negativa energins dragning så stark, att du inte kan stå emot. Och vips, så blir valet plötsligt svårt. Du ser negativa saker allt tydligare. Kanske har du stått emot något negativt, så duktigt, så länge, men det ger sig inte. Står där framför plytet på dig i tid och otid. Till slut öppnar du dörren.

Häromdagen tog vi tuktuken och styrde söder ut. Vägen kantas av spirande hibiskus och bougainvillea (mest svårstavade blomman!).
Båda är mina absoluta favoritblommor jämte magnolia.

Det är så färgsprakande vackert att det nästan gör ont. De varma vindarna smeker min hud när vi far fram. Ljudet från motorn är för högt för att man ska kunna prata, vilket samtidigt ger tid för egna tankar. Trafiken söderut  glesas snabbt ut och jag kan för en gångs skull gå från överlevnadsfokus till njutning.
Bland annat tänker jag att sist vi var här övervann jag min rädsla att köra tuktuk. Känslan av frihet var fantastisk. Det har inte fungerat den här gången. Trafiken har förändrats. Radikalt. Jag har sett för många fruktansvärda olyckor. Det har tärt på mitt inre och förtagit känslan av frihet. Jag frågar mig om och om igen. Hur kommer det sig att människor väljer att köra som de gör? Varför är man inte mer rädd om livet. Sitt eget, andras, inte ens sina barns.

Lika smärtsamt vackert som blommorna är, lika smärtsamt sorgligt och äckligt är det att se alla sopor som ligger integrerade i naturen.
Det finns ingen vind som bättre bär med sig dofter än den tropiska fuktiga. Grillad kyckling och blomdoft, rökelse och kokosolja, sopor och kadaver.
Plötsligt blir det sistnämnda dominant och jag har svårt att stå ut.
Jag bevittnar drivorna av sopor bara öka. Lama försök att bränna sopor, här och där, alla tider på dygnet gör att brandröken ofta ligger tät. Jag har svårt att stå ut. Man slänger fortfarande batterier i soporna. (Nej, vi tar alltid med oss alla batterier hem till Sverige.) Jag har svårt att stå ut.
Det finns inga argument som biter. Miljötänk är ett okänt begrepp och här är marknadskrafterna satta ur spel. Jag har svårt att stå ut.

När vi når vårt mål och jag har landat under palmerna är det lättare att stå ut.



Livet i flip flop med oceaner av tid är trots allt onekligen ett enklare liv än det i vinterkläder med hjärtat i halsgropen och fullbokad kalender.

Jag är gymt bra på att leva Robinsonliv. Men jag behöver balansen. Hängmatta OCH adrenalin.
Reflektion OCH de svåraste utmaningarna. 

Jag vågar inte titta så djupt in i spåkulan. Jag kan bara hoppas att Lanta behåller sin lantliga charm och att kossorna fortsätter att vara ett naturligt inslag längs vägarna. Fast allt pekar på motsatsen.

Men missförstå mig rätt. Koh Lanta har den största platsen i mitt hjärta och jag är övertygad om att jag kommer tillbaka. Just nu, älskade Lanta, behöver jag bara lite distans från dig och jag hoppas att de som bör tar hand om dig väl.

Jag är evigt tacksam för alla dessa månader. Det ger en insikt och distans som jag inte tror är möjlig på plats i ekorrhjulet.
But now... Fyll min kalender. I will hit the ground running!