Livets adrenalin

Nu knackar low season på dörren. Eller det kändes snarare ett tag som den hade slagit in dörren. För att vara helt ärlig. Nattliga tropiska regn och åskväder. Vindar som trycker på från havet och aggressiva vågor, som gröper ur de alldeles nyligen släta, sammetslena stränderna. Snart till oigenkännlighet. Jag vet. För jag har sett det förut.

Ryktet om nya insjuknanden i denguefeber stryker längs husväggarna varje dag. Skyltarna med CLOSED hänger allt tätare. Avsked. Melankolin hänger stundtals tung i luften. På lördag är det Songkran, det thailändska nyåret, Thailands största högtid, vattenkrig och nationell folkfest. Och lite av Lantas Grand Finale. Då brukar det vara strålande sol. Och galen glädje i luften. Så low season kan ta och backa ut genom dörren den kom ifrån och lugna ner sig lite. Det. Är. För. Tidigt!



Om vågorna är större än väntat. Ta ett djupt andetag.
Bada, hoppa och lek i dem. Virvla runt och låt adrenalinet rinna till.
Känn livet i dig.

Ibland är det så. Händelser kommer för tidigt. Knackar på dörren eller bara helt ohämmat kliver in i våra liv och sätter igång en storm. Vi har ju ofta en plan. Vi är så oförberedda på det oväntade. Vi vill gärna känna ruset. Livets rus. Men vi har någon slags föreställning om att vi kan ha kontroll, hela tiden. Det kan vi givetvis till viss del. Samtidigt är ju en stor tjusning med livet att vi faktiskt inte vet vad som väntar oss bakom nästa krök. I nästa vind. Med vår inställning, kan vi vara med och styra. Sen handlar det om valen. När sorgens fåglar plötsligt flyger över våra huvuden. (Det gamla kinesiska ordspråket, ni vet.) Då man välja. Välja att upplåta sitt hår till deras boplats. Eller inte. På samma sätt har du ett val inför fantastiska möjligheter som plötsligt och snabbt står framför din dörr. Ruset stiger i bröstet. Tankarna blir svårsorterade. Du måste ta snabba beslut. Hoppa utan fallskärm eller stå kvar och trycka igen dörren och stanna kvar i comfort zone? Snabbt, snabbt, fram med vågskålen. Plus och minus.

Alltför ofta sviker modet och vi letar aktivt efter minus. Det är fel tidpunkt. Det skulle bli väldigt komplicerat. Det vore inte det bästa för barnen (det är ett jättebra argument, för vem kan liksom klandra den som sätter barnen främst?). Du vet vad du har, men inte vad du får. Tänk om det går åt helvete? Puh, vad skönt, nu slipper jag gripa tag i möjligheten! Men om jag får den igen. Då! Då ska jag verkligen ta chansen...! Verkligen.

Och så finns det de andra. De som tar möjligheterna när de kommer. De som hoppar från ö till ö i livets vackra skärgård. Utan att veta exakt hur det ser ut på nästa ö. Bara att den ger möjlighet att fylla livet med något som när din själ. Lite närmare drömmarna. Lite närmare kärnan. Och lyckoruset fyller ditt bröst.

Jag tror lite så här. Det är viktigt att ha en plan. Men livet har också många dimensioner som vi inte kan styra över. Som gör att det kanske inte alltid går enligt plan. Därför tror jag det är än viktigare att ha en vision och en riktning. En tydlig och uttalad bild över vart man är på väg. Och vad som får en att må bra. På riktigt. Vägen, vägen! Har man det, tror jag också möjligheterna man söker dras till en som en magnet. Bara man har tålamodet att hålla fast vid sin vision. Och tro på sig själv.

På Lanta är de goda exemplen många.



Som familjen Stenbeck, som vågat hoppa från ö till ö i livets dataspel.
De vågade säga JA när möjligheten gavs och flyttar snart till Singapore.
Och nej, jag är inte avundsjuk, utan INSPIRERAD.
Jo jäklar, lite avis är jag, eller jag anar i alla fall känslan... DET händer inte ofta.

Eller Micke, en vän, pappa på skolan och  P:s träningskompis, som började träna Muay Thai den här vintern.
Inte ny som kampsportare, men ändå, en ny sport.
Han tillhör det hårdtränande Low Carb-gänget på Lanta, och som han har tränat!
Han hade en groende dröm. Att få gå en riktig full contact match.
I slutet av förra veckan avslöjade han lågmält att han gripit tag i möjligheten när den gavs honom.
Sista matchen på Williams Stadium den här säsongen.
 

Sa jag att det var några som blev nervösa? Alltså, inte jag så klart!
Ingen hade behövt bli nervös. Han hade full koll på sina skills. Micke vinner sitt livs första thaiboxningsmatch. På knock dessutom (jo, i höger hörn, utanför bild ligger thailändaren som tränat Muay Thai sedan han kunde stå). Men Mickes vision var starkare, han visste att han kunde vinna och han tänkte inte låta något komma emellan. Han hade möjligheten i sin hand. Bokstavligen.

Den här bilden fångar känslan i bröstet. Ruset. När man uppfyller en dröm.
Jag är lika IMPONERAD som INSPIRERAD.
 

Om vi inte vet vad vi har för drömmar. Eller inte vågar uttala dem. Då är det svårt. Men jag tror att många bär på en längtan. Längtan efter att få känna det där ruset. Glädjen i bröstet. Känslan av att man lever fullt ut. Det liv man vill leva. Vem vet vad livets vindar för med sig imorgon? När överraskningarna knackar på dörren vill vi ha riktningen klar för oss, så att vi tar beslut som för oss närmare känslan.

Säg JA lite oftare och låt livets adrenalin göra sitt.

Som en film

Jag lutar mig tillbaka i det bekväma sätet i bilen som ska ta oss till Barnhem Muang Mai på norra Phuket. Utanför fönstret passerar vi odling efter odling. Palmolja, ananas, kokosnötter, bananer, papaya, gummi, mer palmolja och stora dammar med räkodlingar. Jag har lärt mig massor om de lokala odlingarna framför allt via barnen, som gjort flera studiebesök på olika odlingar. Vet ni t.ex. att en ananaspalm (buske?) bara ger en enda ananas och det tar 6 månader innan man kan skörda. Sen är plantan förbrukad. Det är nästan svårt att ta till sig. Förstå vilka gigantiska arealer man behöver. Känns som en dålig affärsidé. Hur kan den ändå vara så billig? Tänk på det nästa gång du ser en ananas på ICA!  



Ananas.

Längs vägen ser jag pick up:er fulla med just palmoljefrukter, ananas och alla råprodukter från gummiframställningen. Ett gummiträd har till skillnad från anansplantan en produktionslivslängd på 21 år och de små kopparna fästa vid stammen kan tömmas relativt ofta. De sega klumparna, som stinker, fraktas på bil till någon som har en gummipress, en handvevad järnpress, som påminner om den gamla tidens Singer-symaskin. Där pressas klumparna till ark. Ungefär i storleken av en mindre badrumsmatta och hängs på tork. Ofta under bostadshuset.

De sega stinkande gummiklumparna.

Vår bil passerar elefantsjukhuset. Vi blir omkörda av en pick up full med kokosnötter. Och två apor. Som ser ut att av njuta av vinddraget i pälsen. Kalkstensklipporna skjuter upp ur havet. Ytterligare en pick up, den här gången med oxe på flaket och bara ett snöre bakom baken, kör om oss. Vi har sett samma scenario med en elefant på väg till sjukhuset tidigare. Man kan ju bara fundera på vad som händer om föraren måste bromsa kraftigt. På tal om elefanter i baksätet...

Jag älskar att åka längs vägarna här och se ut på allt som sker. Och till skillnad från den obehagliga trafiken på Koh Lanta är vägarna bredare och finare ju längre man kör. Även om det hela känns väldigt hemma efter snart ett och ett halvt år i den här miljön, så känns det samtidigt som en film och jag slutar inte att fascineras. Jag njuter av att öppna alla sinnen och låta Thailand flöda in i mitt inre.

Jag ser en tvååring bada naken i vattenslangen på en garageuppfart. Glad, som bara tvååringar kan vara. Jag ser fyra killar i skolåldern bada i en damm under en bro vi passerar. Deras sommarlov har precis börjat. Vi passerar många moskéer med gröna minaréter och munkarna har vänt hem mot templen från sin morgonvandring där de tagit emot gåvor i form av dagens mat. Här lever muslimer och buddhister sida vid sida i samförstånd. Hur svårt kan det vara? Undrar man ju ibland.

 

Vi gör ett första depåstopp hos munkarna i Wat Tham Sau, Tiger Cave Temple, tre kilometer utanför Krabi Town. Här i kalkstensgrottornas svalka låg tigrarna och sov och morgnade sig i morgonsolen fram till mitten på 70-talet faktiskt. En grupp kringvandrande munkar sökte skugga i grottorna och levde en tid vid tigrarnas sida. Tigrar och munkar i Thailand har alltid haft en speciell relation. Men en dag försvann den sista tigern in i djungeln i Krabis utkant. Munkarnas grupp växte och blev etablerad. Templet sträcker sig idag över ett gigantiskt område på olika nivåer i berget och i djungeln, som vi inte mäktar med att överblicka under det här depåstoppet. Vi går inte de 1237 trappstegen upp till den högsta platsen där det sägs att Buddhas fotspår finns.

 

Vi lämnar våra gåvor till en nunna. Här bor nämligen både munkar och nunnor. Det är mindre vanligt. Det är många byggnader och templet ligger på olika nivåer och svårt att överblicka. Men vi hinner med att besöka en del av grottan, bevittna en buddhistisk böneritual som utförs av tre munkar. Vi blir välsignade av en nunna och får sedvanliga lyckoarmband knutna runt handleden. Det hänger munkar och nunnor lite över allt. De sitter på golvet i templet och äter av det de fått på sin morgonvandring. Vi passerar deras bostäder och ser både deras sovsalar och det sparsamma biblioteket. Jag tänker på Björn Lindeberg, svensken som var thailändsk skogsmunk i sju år. Han som sommarpratade i somras och gjorde stort intryck på mig. Jag skrev om honom i somras i mitt inlägg Det är sexigt med driv.

Man skulle behöva en heldag här. Det finns just ett skogstempelområde, dit är det bara 130 höjdmeter, men sen ska man ner i djungeln 80 höjdmeter. Man behöver löparskor och tre liter vatten. En annan gång.

Nu hoppar vi in i vår silverfärgade van och eftersvettas och ser fram emot att träffa Sussie och Hans som sedan åtta år tillbaka driver Barnhem Muang Mai. Det sätter så klart igång många tankar. Tankar om hela deras process. Sussie som varit med om det ofattbara att förlora två barn i tsunamin. De båda som tagit beslutet att med stort hjärta viga sina liv åt en så viktig och hundraprocentigt dedikerad gärning, som det är att starta och driva ett hem för barn som saknar det vuxenstöd och kärlek som alla barn förtjänar.  Mer om det nästa gång. Det kräver sitt eget inlägg.



Nåväl. En lång dag är till ända. Och jag avslutar så här. Bara så ni inte missat det. Tuktuk i all ära. Men pick up is the shit i Thailand.