Naturupplevelser is the shit

Det finns en massa fantastiska utflykter och naturupplevelser man kan ta sig an från Koh Lanta. Men ibland tenderar det att bli precis som när man bor mitt i Stockholm, man tänker att man kan göra allt det där sen... Fast så har ju inte min höst varit hemma. Jag har nyttjat alla möjligheter. Så varför slå av på racetempot när jag kommit hit? Vi hade en utflykt kvar här som vi inte gjort tidigare för Lilla D har varit för liten. Nämligen den när man simmar in i den berömda Emerald Cave på Koh Mook.

Man måste nämligen simma i en ganska lång kolsvart tunnel, för att komma fram till en ihålig ö med en sandstrand. Häftiga naturupplevelser är definitivt min grej. Och barn lever ju i konsekvensen av sina föräldrars handlande, så det är bara att simma ungar!

Check på äventyr.
Lilla D tyckte att det var vansinnigt spännande. Och visst var det häftigt.

Turen innebar också lite snorkling, och bara att komma ut på revet är underbart när man har dykartorka.
 

Att vi dessutom fick check på haj, tiotalet svartfenade revhajar, var ju en bonus.
Första gången Stora B såg det. Hon såg även en frisimmande muräna, det är ganska coolt.
Lilla D kör fortfarande utan snorkel. Tekniken, titta ner och håll andan.
Hon var så nöjd att hon såg en annan muräna och  Doris-fiskar, Det var nog tur att hon missade hajen.
Jag menar, nåt äventyr måste man väl ha kvar...
 

Ett par timmar på stranden på Koh Kradan blev det också.
Öarna, den ljusa korallstranden, det kristallklara 32-gradiga vattnet, kombinationen blir lätt svår att ta in. Ta in att det är på riktigt. Jag blir inte blasé, jag nyper mig i armen varje dag.

Underbart är kort. Man kan inte sitta i solen i havskanten många minuter innan det bränner.

 

Som sagt, i konsekvensen av sina föräldrars handlande.
På gott och ont.
Det där är något jag har funderat en hel del över. Och som jag får många frågor runt.
Det får bli ett eget inlägg.

 

Vi kom hem lagom till sen mellis.

Det enkla är det goda. Öppna en kokosnöt, häll ut mjölken och karva ut lite kött, mixa med is.
Häll tillbaka. Voila!

När vi kom upp till lägenheten var vi helt slut. På ett bra sätt.
Men nu vill jag lägga ner racetempot. Jag vill prata om livet och hitta tillbaka till kärnan.
Vart den nu rullat iväg... Hörni, kärnan hinner inte med om man har racetempo.
Tid för återhämtning är livsviktigt. Och för mig är naturupplevelser en del av detta.

Men en sak. Tänk vad mycket lättare det är att acceptera vissa saker.
Det känns liksom inte direkt som en katastrof att vissa saker inte hanns med.
Vad gör det?

Signing out.
 

Dagens låt får bli Blå blå vindar och vatten med Thomas Ledin. Men inget Spotify...