Förnöjsamhet. En svår sak.

Att ha tillräckligt och att känna förnöjsamhet. Det kan ju låta himla klyschigt, nästan provocerande en dag som denna kanske? Men finns det en bättre tid än julen att reflektera över detta? Och visst är det den känslan vi strävar efter, egentligen. Fast den är så svår att nå?

Jag kan verkligen tycka att det är urmysigt med jul i Sverige. Framför allt mysbelysning, julporslinet och sillen och allra helst lite kortspel. Som barn var det så jularna såg ut. Och många julklappar! Som enda barn på julafton var min hög alltid störst. Erkänner att jag gillade det. Lysande nöjd. Samtidigt var det inte det viktiga. Eftersom jag just var enda barn var det ganska avdramatiserat. Här kanske ett svar på min avsaknad av avundsjuka finns. Jag har aldrig behövt befinna mig i avundsjukans land. Ingen att snegla på och jämföra med. Min hög var alltid störst. Och vad jag minns, kände jag mig oftast nöjd och tillfreds. Med klapparna och julafton. Kanske inte alltid med livet i stort. Det är ju en svår och stor sak.

Att parera flera barn än ett, när man själv varit ensambarn, har inte alltid varit lätt. Och självklart kommer funderingar runt detta i julklappstider. Det sista man vill är ju att skapa känsla av missnöje och avundsjuka, det är ju den motsatta känslan man hoppas skapa på julafton. En vanlig fråga i juletider är ju dock "Blev du nöjd med julklapparna?" I den ligger det en förväntan som ska utvärderas mot resultatet. Det gäller att julklapparna levt upp till förväntan man bar på i bröstet. Så en nyckel är ju att man inte ska ha så himla mycket förväntan på sin omgivning. Svår sak. Den andra är att man redan känner stor förnöjsamhet över livet i stort, den mäts inte i saker man får. Jag är inte mer älskad för att min hög är störst. Mycket svår sak.

Millimeterrättvisa är inget jag tror på. I något sammanhang. Självklart måste det vara någon slags balans på klapparna. Men utmaningen ligger i att leda barnen mot förnöjsamhet. Att känna att man har tillräckligt. Att inte hela tiden ha stora SAKER man längtar efter. Och framför allt, inte känna missnöje, för att någon annan får mer. En hemsk känsla (har jag hört). Att känna glädjen i att ge. Att vara nöjd där man är. Att inte jaga och bevaka. Att finna en inre ro.

Varför är det då så svårt och varför springer vi som yra höns på stan och har listor på alla paket och vem som ska ha vad? Och varför finns det så mycket förväntningar på hur saker och ting SKA vara på julen? Och VARFÖR är det så mycket lättare när man befinner sig i Asien bland geckoödlorna att känna äkta förnöjsamhet? Eller är det bara vi vuxna som tror att barnen har förväntningar på dyra julklappar. Vi som tror att de ska jämföra sig med sina kompisar? Det är ju verkligen inte bara barnen som har förväntningar. Vi själva spär på förväntningarna, och vi tror att alla andra har förväntningar. Till exempel på julbordet. Vi inte vågar bryta traditioner av rädsla för att rubba omgivningens förväntningar.

Behöver vi åka bort för att se vilka nöjda och tacksamma barn vi faktiskt har? För att få perspektiv? Nej det tror jag inte. Fast nyttigt är det i alla fall. Och skönt. Och perspektiv ger det. Imorgon firar jag min fjärde jul i Thailand. Hur många jag har firat i Spanien vet jag faktiskt inte. En i Australien... Julaftnarna hemma tyngs  inte heller av stora förväntningar eller komplicerade traditioner. Bara kärlek, fast betydligt fler klappar och stress... det erkänns.

En lamapa har blivit dekorerad till julgran. Toppensnygg!
I klapparna finns snäckarmband, saronger, hårtofsar, begagnade böcker, varsin väska och thaiklänning. Klappar för totalt ca 500 kr. Ganska mycket millimeterrättvisa, trots allt.

De har önskat sig chokladpuffar och pepparkakor till frukost. Så den önskan ska slå in.
Sen firar vi jul med närmaste vännerna här. Det blir risgrynsgröt (med punsh, har utlovats, vem har hört talas om punschhöla?), mera pepparkakor och hemgjord glögg. En och annan Singha brukar också stå på julbordet.
Ni hör, totalt carb-förfall imorgon!
Inte dopp i grytan men väl dopp i poolen!
Som ni ser behöver vi inte den tecknade varianten av Kalle Anka.
Det vi kommer sakna är min mamma, som brukar komma hit på julen, och storasyrrorna så klart!

Den största gåvan jag kan ge mina barn är att hjälpa dem att känna förnöjsamhet.
Nöjda över det de har, tacksamma över att ha tillräckligt, nöjda med sig själva och med livet i stort. En svår sak. 

Jag önskar dig den varmaste julafton vart du än befinner dig, med härlig mysbelysning och massor av det som betyder mest för DIG! Skickar kärlek till er alla över Indiska Oceanen rakt in i hjärtat. Och mitt hjärta står öppet. God Jul!

Dagens låt blir Jag kommer hem igen till jul med Peter Jöback. "Ingen gran, inga paket..." Men du får Spotyfya fram den själv, you know...