Tack för allt 2012

Varje år bär med sig nya saker. Jag tackar allra ödmjukast för allt jag lärt mig och fått med mig under året, alla fantastiska människor jag mött, som berikat mitt liv. Tack familjen som vill dela drömmar och skapa nya. Tack alla som fyller mig med kärlek, som jag haft djupa samtal med, som finns där när vi behövs för varandra. Tack mamma, för allt. Tack alla fantastiska medarbetare som tillsammans med oss skapat tusentals hallelujah moments och välmående för hundratals människor.

Varmt tack. Hjärtat står öppet. Våga go with the flow och krångel inte till det!

När 2012 går över till 2013 läser jag den här boken. Richard, som är en stor förebild, skriver bland annat: Affärsverksamhet måste berika andra människors liv, annars är det helt enkelt inte mödan värt. Sant. Och min viktigaste drivkraft. Han är också en förebild i att sjösjätta nya projekt, i socialt engagemang, i att lita på sina medarbetare, våga hoppa utan fallskärm, genomföra äventyr och ha roligt. Han är bara arton divisioner över mig.

Känner lite som Arja... jag vill tacka livet, som gett mig så mycket!
När det här är min temporära vardag kommer det så enormt många bra nya tankar, idéer, projekt.
Så okejra, tack till mig själv, som drivit det hit. En gång till.

 2013 ska jag bidra än mer. Leva än närmare kärnan. Och öppna fler dörrar. Dansa, älska, leverera och leva. Bring it on!

Olle Ljungström – Rock 'n' Roll

Män som hatar kvinnor

Män som hatar kvinnor. Blev ju Stieg Larssons bästsäljare. Och det ligger något väldigt fascinerande i det där. Män som hatar kvinnor. Finns de? Och liksom varför gör de det? Vi behöver inte gå så djupt som till hat. Men män som inte respekterar kvinnor. Generellt. Och som visar det med hela sitt väsen. I sitt kroppsspråk. Med härskartekniker. Att kvinnan är en lägre stående varelse. Det. Är. Så. Provocerande. Och i min bok hamnar de inte ens i eftertexten. De är luft för mig. Men ett kort kort tag. När de gör detta mot mig blir jag så klart ändå påverkad. Ofta är det män som inte har en blekaste aning om vem jag är. Det bevisar bara att det inte alls har med MIG att göra. JAG irriterar dem inte. Kvinnor gör det. Oavsett. För de vet ingenting om mig när de väljer att inte titta på mig när man hälsar, väljer att enbart tilltala männen i sällskapet och inte mig, är mycket mer skeptiska till att jag skulle ha någon slags kompetens eller erfarenhet, låtsas inte höra när man pratar. Eftersom jag är, just det, kvinna. Det gör det förvisso lätt för mig att inte ta det personligt, men det är SÅ intressant och en av de svåraste sakerna att förstå. Jag kan inte förstå. Förklara för mig! Någon?

Och I'm sorry, men det finns länder där frekvensen av dessa män är högre än i andra. Ganska tydligt faktiskt. Några europeiska länder ligger ganska högt upp på listan, måste jag dessvärre meddela. Och ja, jag är så glad att Sverige inte är ett av de länderna. Även om vi har en bit kvar att vandra även i Sverige. Så är jag stolt över att representera ett land där jag ändå anser att män har kommit bra mycket längre i sin utveckling än i många andra länder. (Slå er inte för hårt för bröstet bara, de finns i Sverige också. Sorry.) För det är ju faktiskt bara männen som kan välja att se på kvinnor på samma sätt som män. Vi kan kvotera och vara bäst i klassen och allting. Men om män ändå väljer att se kvinnor som mindre stående varelser så spelar det ju ingen roll. Så är det.

Såna djupa frågor kan man filosofera runt på min nya yogakurs, Singha Yoga.
Everyone is welcome to join!

Tänk kärlek istället!

Mikael Rickfors – When A Man Loves A Woman

Som sanden mellan fingrarna

God Morgon! Kaffe och omelett bland trädtopparna. Älskar vår terrass. För min del, kan jag gärna hänga här hela dagen!
Förresten, här är min julklapps-sarong. Den enda julklappen. Men väldigt nöjd med den.

De här tomtarna har bestämt sig för att dyka idag. De drog redan strax efter 06 imorse.
Ps. på bilden kollar de in Devells wildlife terrarium, apor och ormar. Lämna inte dörren öppen!

Vi har mest geckoödlor hos oss. Lite trädormar och skorpioner, men ingen annan än den här geckon, som letat sig in. Än. Den är ganska söt. De skriker så fasligt bara. Man hajjar hur de fått sitt namn GEE-KOO!

Idag får det bli ett pass med pilatesbollen, innan vi drar till stranden.

Den lilla bollen, som är ett väldigt bra och effektivt komplement till det lilla gummibandet.
Ni får väl säga till om ni vill ha ett program!

Barnen tränar också. Styrka, strandtennis, gymnastik, yoga.

Annars blir det en vanlig dag på stranden. Bilden är ett par veckor, men det är same same.
Nu har vi varit här i drygt tre veckor. Funnit en lunk. Men snart är jullovet över, då blir det en annan vardag.
Med kidsen i skolan. Lite mer jobb. Lite mer egentid.

Fast jag klagar inte på egentiden nu heller. Har hunnit läsa ut många böcker redan.
Senast avslutade jag den här, Två gånger en vana, av Denise Rudberg.
Bekanta hemmamiljöer, lite spänning, intriger och kärlek. Bra avkoppling.
Idag tar jag Richard Branson med mig till stranden.

Den här bilden är så typiskt thai! En iskall kokosnöt, drack en igår, det är det nyttigaste man kan fylla depåerna med. Så det blir nog en idag också.
En sked att skrapa ur köttet med efteråt. Ganska slemmigt faktiskt. Köttet alltså.
Och så den klassiska toarullen, som står på alla bord.

Nu är barnen rastlösa i lägenheten. Och varken den här bruden, eller jag, kör tuktuk.
Jag veeeet, jag skaaaa, har inte övat än bara. Jag tycker det är läskigt!
Slött. Kvinnligt (på ett mindre bra sätt). Osjälvständigt. Men snart så.
Fast tänk så bra, då kan jag nog få de små liven att jogga på stranden till Somewhere Else!
Sa ni inte att ni hade spring i benen? Inget gnäll!

Det är inte svårt att få dagarna att gå här. Tiden rinner som sanden mellan fingrarna.
Ha en fantastisk dag mina vänner!

Tomas Ledin – En dag på stranden

Den globala julen 2012

Julklappsklänningarna på! Klapparna öppnades enligt önskemål direkt efter frukost.
Och som vi säger i Thailand, Why not? Helnöjda tjejer.

Sen iväg till risbutiken. Det finns MÅNGA sorters ris och i olika kvaliteter.
När man ska koka risgrynsgröt behöver man samma ris som när man gör sk sticky rice här.
1 kg bästa kvaliteten, 40 bath, dvs under 10 kr. Det bör räcka till lunch till 13 pers.

Katarina och Henrik väntade med pepparkakorna och hemgjorda glöggen så det doftade jul och underbart i coola villan, villan som mer liknar en New York-lägenhet. Skumtomtar, russin och cashewnötter, som fick ersätta mandlarna i glöggen. Helt perfekt.
En flarra Flaggpunsch också. Kan det bli svenskare? Om ni tänker bort poolen alltså...

Kortspel på julafton! Det hör till.

Snart var gröten färdig och övriga gäster anlände. Henriks släktingar.
Ni kanske inte ser så bra, MEN detta är "punschhöla". Nämligen, gör ett litet hål i gröten, häll i punsch.
Gott. Men inte så milt, om vi säger så. Fast vi hade ju å andra sidan varken sill eller snaps...
Not so LCHF någonstans. Men men, är det julafton så är det.

Lyckades föreviga familjen på en och samma bild.
GOD JUL!

Lite häng i soffan med julöl hanns också med innan den sedvanliga julpromenaden.
Den här gången på stranden.

På kvällen hade vi bokat in oss på Time for Limes julmiddag.
INTE svenskt julbord. Utan femrätters internationellt kök.
Kändes som en bra crossover.
Time for Lime är inte bara Lantas mest kända matlagningsskola,
utan norska Junie, uppvuxen i NY, som driver restaurangen,
driver också Lanta Animal Wellfare och tar hand om herrelösa hundar, både på plats och som hon adopterar iväg runt hela jorden.
Och att bidra till lite välgörenhet och globalt tänk så här på julafton kändes rätt, samtidigt som vi fick god, fin och annan mat, blev liksom Karl-Bertil Jonsson möter Marcus Samuelsson i Thailand, med en isglögg som välkomstdrink. Yey.

Grillad havskräfta, eller jätteräka?, på mangosalsa - yummie!
Godast enades vi dock om var karamelliserad, grillad makrill med potatis- och parmesanpuré i bananblad.
Vi fick även bruchetta med fetaost och aubergine, vin- och chilikokta snäckor.
En liten chokladmousse till efterrätt.
Not so Thai, not so julbord, not so LCHF (fast ganska), but very nice!

En mycket trevlig julafton med fina vänner.

Andra julen vi firar med Katarina och Henrik.
Tredje julen vi firar i Thailand, fjärde för mig.
Jag gillar kontrasten mot superjularna i Sverige och faktum är att det är de här jularna man minns bäst.
De som inte är som alla andra.
 

Å nu. Nu kommer den bästa julklappen! Spotify funkar!
Vad då? Nej, jag har INGEN ANING om hur det gick till. Om Daniel Ek läser min blogg, eller om jag kanske bara är helt teknikdyslektisk. Det spelar ingen roll. Nu kan jag släppa den där jobbiga saknaden. YES!

Bästa jullåten någonsin, som för mig tillbaka till högstadiet då hjärtat galopperade när Simon Le Bon sjöng sina rader, men som också passar väldigt bra i det globala välgörenhetstänket. I förnöjsamhetens förlängning - Gör skillnad! Själv har jag skänkt alla julklappspengar och lite till från Lidingö Gymnastikskola till Barnhem Muang Mai i Phuket, inte långt härifrån. Mer om det senare.

God Jul, god fortsättning och allt det där!

Band Aid – Do They Know It's Christmas?

Ps 1. Stegade raka vägen till gymmet på juldagsmorgonen.
Ps 2. Colting-fastade ett dygn efter juldagslunchen. Så nu är det very low carb igen. Ordningen återställd. Jag menar, jag förstår om ni blev lite oroade över detta gigantiska kolhydratintag!

Förnöjsamhet. En svår sak.

Att ha tillräckligt och att känna förnöjsamhet. Det kan ju låta himla klyschigt, nästan provocerande en dag som denna kanske? Men finns det en bättre tid än julen att reflektera över detta? Och visst är det den känslan vi strävar efter, egentligen. Fast den är så svår att nå?

Jag kan verkligen tycka att det är urmysigt med jul i Sverige. Framför allt mysbelysning, julporslinet och sillen och allra helst lite kortspel. Som barn var det så jularna såg ut. Och många julklappar! Som enda barn på julafton var min hög alltid störst. Erkänner att jag gillade det. Lysande nöjd. Samtidigt var det inte det viktiga. Eftersom jag just var enda barn var det ganska avdramatiserat. Här kanske ett svar på min avsaknad av avundsjuka finns. Jag har aldrig behövt befinna mig i avundsjukans land. Ingen att snegla på och jämföra med. Min hög var alltid störst. Och vad jag minns, kände jag mig oftast nöjd och tillfreds. Med klapparna och julafton. Kanske inte alltid med livet i stort. Det är ju en svår och stor sak.

Att parera flera barn än ett, när man själv varit ensambarn, har inte alltid varit lätt. Och självklart kommer funderingar runt detta i julklappstider. Det sista man vill är ju att skapa känsla av missnöje och avundsjuka, det är ju den motsatta känslan man hoppas skapa på julafton. En vanlig fråga i juletider är ju dock "Blev du nöjd med julklapparna?" I den ligger det en förväntan som ska utvärderas mot resultatet. Det gäller att julklapparna levt upp till förväntan man bar på i bröstet. Så en nyckel är ju att man inte ska ha så himla mycket förväntan på sin omgivning. Svår sak. Den andra är att man redan känner stor förnöjsamhet över livet i stort, den mäts inte i saker man får. Jag är inte mer älskad för att min hög är störst. Mycket svår sak.

Millimeterrättvisa är inget jag tror på. I något sammanhang. Självklart måste det vara någon slags balans på klapparna. Men utmaningen ligger i att leda barnen mot förnöjsamhet. Att känna att man har tillräckligt. Att inte hela tiden ha stora SAKER man längtar efter. Och framför allt, inte känna missnöje, för att någon annan får mer. En hemsk känsla (har jag hört). Att känna glädjen i att ge. Att vara nöjd där man är. Att inte jaga och bevaka. Att finna en inre ro.

Varför är det då så svårt och varför springer vi som yra höns på stan och har listor på alla paket och vem som ska ha vad? Och varför finns det så mycket förväntningar på hur saker och ting SKA vara på julen? Och VARFÖR är det så mycket lättare när man befinner sig i Asien bland geckoödlorna att känna äkta förnöjsamhet? Eller är det bara vi vuxna som tror att barnen har förväntningar på dyra julklappar. Vi som tror att de ska jämföra sig med sina kompisar? Det är ju verkligen inte bara barnen som har förväntningar. Vi själva spär på förväntningarna, och vi tror att alla andra har förväntningar. Till exempel på julbordet. Vi inte vågar bryta traditioner av rädsla för att rubba omgivningens förväntningar.

Behöver vi åka bort för att se vilka nöjda och tacksamma barn vi faktiskt har? För att få perspektiv? Nej det tror jag inte. Fast nyttigt är det i alla fall. Och skönt. Och perspektiv ger det. Imorgon firar jag min fjärde jul i Thailand. Hur många jag har firat i Spanien vet jag faktiskt inte. En i Australien... Julaftnarna hemma tyngs  inte heller av stora förväntningar eller komplicerade traditioner. Bara kärlek, fast betydligt fler klappar och stress... det erkänns.

En lamapa har blivit dekorerad till julgran. Toppensnygg!
I klapparna finns snäckarmband, saronger, hårtofsar, begagnade böcker, varsin väska och thaiklänning. Klappar för totalt ca 500 kr. Ganska mycket millimeterrättvisa, trots allt.

De har önskat sig chokladpuffar och pepparkakor till frukost. Så den önskan ska slå in.
Sen firar vi jul med närmaste vännerna här. Det blir risgrynsgröt (med punsh, har utlovats, vem har hört talas om punschhöla?), mera pepparkakor och hemgjord glögg. En och annan Singha brukar också stå på julbordet.
Ni hör, totalt carb-förfall imorgon!
Inte dopp i grytan men väl dopp i poolen!
Som ni ser behöver vi inte den tecknade varianten av Kalle Anka.
Det vi kommer sakna är min mamma, som brukar komma hit på julen, och storasyrrorna så klart!

Den största gåvan jag kan ge mina barn är att hjälpa dem att känna förnöjsamhet.
Nöjda över det de har, tacksamma över att ha tillräckligt, nöjda med sig själva och med livet i stort. En svår sak. 

Jag önskar dig den varmaste julafton vart du än befinner dig, med härlig mysbelysning och massor av det som betyder mest för DIG! Skickar kärlek till er alla över Indiska Oceanen rakt in i hjärtat. Och mitt hjärta står öppet. God Jul!

Dagens låt blir Jag kommer hem igen till jul med Peter Jöback. "Ingen gran, inga paket..." Men du får Spotyfya fram den själv, you know...

Munken som visar vägen

Hemma i Sverige rullar allt i fasta banor. Logistiken och TODO-listorna är i centrum. En förlagd kalender är en smärre katastrof. VAD stod på agendan idag? Fotfästet lättar medan jag febrilt letar i alla väskor och under soffkuddarna efter kalendern. Tid för reflektion i vardagen står inte på TODO-listan. Jag hittar ändå glimtar. På yogamattan, en helg på landet, en nakenmiddag. Fast det är här, hemma i Thailand, som de stora resorna görs. De inre. Att skala av och våga öppna, dörr efter dörr.

Nu har jag precis läst klart "De hemliga breven från Munken som sålde sin Ferrari" av Robin Sharma. Precis vad jag behövde för att göra en halvhalt och bli påmind. Påmind om vägen. Vad det är som är viktigt.

Man måste våga fråga sig själv vad man vill innerst inne. Vad man längtar efter. Vad hjärtat längtar efter. Inte bara undvika det man inte vill i livet. Utan verkligen hitta det man vill. Själv. Det som är viktigt. För dig. Inte i din roll. Det handlar inte bara om sina innersta drömmar, utan om att känna att man lever ett genuint liv, ett autentiskt liv (Munkens första brev). Om att känna att man lever ett meningsfullt liv och bidrar och gör avtryck. Sträva efter något som är större än du själv (Munkens nionde brev). Och meningen med livet - Att älska (Munkens åttonde brev). Hjärtat är visare än huvudet. Lita på det. Följ det.

Ibland kanske en tomhetskänsla infinner sig. Man kan inte sätta fingret på vad det är, men det känns inte helt bra. Då tror jag att det kan vara någon pusselbit som saknas. Något av de här breven. Robin Sharma har haft stor impact på mitt liv. En av årets höjdpunkter var helt klart att höra honom föreläsa i höstas. Han är min guru. Han är genuin, och verklighetsförankrad, hans råd handlar både om livet och arbetslivet, om hur man integrerar framgång i och balans mellan dessa båda. Arbetslivet är en stor del av livet. Man måste älska det man gör (Munkens femte brev).

Idag har vi inga planer. Ingen kalender. Ingen agenda. Och det är livets enklaste glädjeämnen som är livets största lycka (Munkens sjunde brev). Som att spela spel med barnen, till exempel. Utan att titta på klockan.

Så här kommer ett sent julklappstips.
Munken som sålde sin Ferrari.
Har du inte läst den, så har du något att se fram emot.
Ge den till dig själv och till dem som betyder mycket för dig.
Låt den spännande resan börja!

Fortsättningen, både en fantastisk reseskildring och en bra påminnelse om vad som är viktigt i livet. Det var perfekt att sluka den på ett par dagar, nu vet jag vilka pusselbitar jag ska foka på. Det finns hopp om att hitta tillbaka till det inre lugnet. Min späckade kalender lämnar jag därhän.
För ett tag.

Digital nomad

Att vara digital nomad. Är ett nytt begrepp. Jag har förstått att jag är typ en sån. I alla fall en semi.

Det innebär att du kan ta med dig jobbet vart du än är. Det kan jag till stor del.

Många ser undrande på mig när jag säger att vi bor i tropikerna några månader vartannat år. Men HUR kan ni vara LEDIGA så mycket? Men jag är INTE ledig. Jag jobbar varje dag. Med mitt företag. Idag har jag t.ex. skrivit nyhetsbrev till kunderna, gått igenom leverantörsmail och svarat för att få leveranser i tid till kursstarterna i januari. Betalat ut löner. Och bollat en hel del frågor med kontoret på Lidingö. Att ta med sig jobbet vart man än är. Digital nomad. Det betyder också att man ALDRIG är helt ledig. Något som många också har svårt att förstå. Men det gäller väl alla entreprenörer? Man är alltid ytterst ansvarig. Alltid jour. Det är en livsstil. Som en entreprenör gillar. För att man älskar det man gör. Annars ska man göra något annat.

Bara en annan arbetsmiljö. Men naturligtvis en hel del målmedvetet jobb för att nå dit.

När inget blir som man tänkt

Väntade i solen igår med en frozen strawberry-någonting (inget socker!) på att P skulle komma tillbaka från dykning och på luciatåget. Det som brukar vara så magiskt och maffigt här bland palmerna. Dessutom fyllde en vän till familjen 14 år, så vi hade bokat långbord med luciabuffé och födelsedagstårta. En familjefest!

Ni ser mina nya snygga byxor, va? Jättenöjd. Assnygga. Här. (Londonhatt!)

Men nu var det dags att ta fram kompetensen i ACT, Acceptance Committment Therapy. IGEN. En sak har jag lärt mig. Att inte bli djupt besviken (som jag tidigare hade en touch av...) när förväntingar och leverans inte korrelerar. Ingen mening att slå på den negativa kranen. Jag menar vad gör det om bordet inte verkar reserverat och förberett trots alla mina doubble check och begäran om confirmation ("hur många sa du att ni var?"), eller att buffén inte existerar och maten vi beställer istället kommer in sporadiskt till oss i sällskapet under en timmes tid, vi missar luciatåget eftersom jag och P får in vår mat precis när de ska börja sjunga och man ska tydligen ställa sig någon helt annanstans för att se det. De undrar om vi vill ha in tårtan? ("Nej, alla har ju inte fått varmrätt än...") FÖDELSEDAGSTÅRTAN, som förvandlats till en  platt kladdkaka presenterad med värmljus ("vi hittade inte tårtljusen").

Men som sagt fokus måste läggas på dykdebriefing, födelsedag, lucia i värmen, exotiskt, härligt och frozen strawberry-någonting, å ju mer vi är tillsammans, tillsammans... Å tänk, att någon bakat en kladdkaka åt oss (en ganska dyr)!

Det här är Thailand, Koh Lanta. Det GÅR INTE att få riktigt bra effektiv service. (Bra service och sinne för detaljer är något jag skattar högt.) Existerar inte. Oavsett management. Men det är inte heller USPen, alltså Unique Selling Point. Här är det helt andra USPar som regerar. Om några veckor till. Då behöver jag inte ens trycka tillbaka det där. Det där som pockar på uppmärksamhet, som gör att jag måste ta fram varje verktyg i ACT som finns. Om några veckor, då har jag anpassat mig fullt ut. Igen. Hoppas jag. Måste yoga. Snarast!

Idag var i alla fall barnen på yoga. De har inte alls samma behov av ACT.

Man är sällan skitsnygg

Alltså, jag vill bara förklara en sak för alla er som packar där hemma för att snart åka hit. Har ni hört talas om uttrycket London-hatt? Ni vet den där coola hatten man hittar i London. Som man känner sig ascool i. Där. Men hemma känns den bara helt fel. Hmmm, så är det här också. Här har man fiskarbyxor, bohemiska skjortor och alldeles för korta shorts. Men det funkar jättefint och är inget konstigt alls. Här. Dessutom det där med hårprodukter, smink, etc som man använder varje dag och inte tror man karar sig utan... Här badar man i hav och pool flera gånger om dagen. Jag öser balsam i håret, regelbundet under dagen, för att det inte ska bildas dreadlocks... hehe. Att föna håret? Finns inte på kartan. Skulle man piffa till det är det snart svettigt igen. Och där kommer sminket in. Det är liksom ingen idé. Det skulle ändå ligga under ögonen och hur snyggt är det? Så det är natruuuurlig skönhet som gäller.

En dusch och hårtvätt efter stranden innan middagen. Thats it. Kanske lyxa till det med lite Chanel. Men ibland, som idag, är det strömavbrott. Pumpen stod stilla. Ingen dusch. Bara balsam, deo och MYGGSPRAY. Dessutom kom jag direkt från massagen - med Tigerbalsam-behandling på axeln och halva ryggen. Så all eventuell svett, som jag inte kunde dusha av mig doldes väl av Tigerbalsam och myggspray! Och handsprit så klart, icke att förglömma, blå gelé men någon tvålig doft.

Ja, ni hajjar, ni kommer inte vara skitsnygga. Bara natruligt sköna.

Ville liksom bara säga det. Kanske sparar lite kilon i packningen dessutom.

Oduschad och med myggspray i pannan.
Kent spelar Pärlor. Vilken färg har själen? En favvo.
Ni får den igen.
Nu är det sov gott här!
Imorgon väntar Luciatåg bland palmerna!

Att välja med hjärtat

Så äntligen kom vi ut på dykbåten. Som vi har längtat. Vi är inte dirket vana att dyka tillsammans längre, P och jag. Väljer man det här livet som barnfamilj är det en utopi att man dessutom skulle dyka tillsammans. (Det har hänt EN gång på Lanta tidigare att vi varit på båten samtidigt, och jobbat, men aldrig att vi nöjesdykt ihop, så ni hajjar hur ovanligt.) Någon måste ju ta hand om barnen. Dessutom gör vi väldigt få rena nöjesdyk på en säsong. Men nu behövde vi bara komma i vattnet. Och njuta. Att vi dessutom hade förmånen att få hjälp med barnen av vänner kändes nästan overkligt. En hel dag på båten, tre dyk, inget ansvar. Svindlande tanke. En ny dimension.



Första andetaget. Jag dalar ner mot 20 meter. Allt känns som vanligt igen. Äntligen.
Sköldpadda, det finaste jag vet. Hälsade mig välkommen redan på första dyket.
Pirr i magen! De är helt oskygga. Betar på bubbelkorallerna och är allmänt coola.



När jag inte dykt på ett så här pass långt tag kan jag vagt oroa mig för att jag ska navigera fel.
Oron lägger sig snabbt. Jag hittar som i min egen trädgård. Känner igen varenda korallbumling.
Går rakt på grottorna. Dessa mäktiga undervattenssalar som sitter ihop med ett hål i grottväggen, in i den ena salen, det känns mörkt, vänder mig om och då får man den här magiska bilden med solen som söker sig ner.
Den äventyrlige kan gå upp i en luftficka i grottan och betrakta taket. Men det skippar vi idag.



Övar mig på att skicka upp min boj. Det går också bra på första försöket.
Och 100 Bar kvar i falskan efter 52 minuter. Helnöjd! Check på allt. Nu kan jag bara njuta.

Avslutar tredje dyket med att simma före P genom Chimneyn på Koh Haa 1.
Drar in axlarna på slutet, stäcker på knäna för att inte skrapa i väggen och njuter när vi svänger höger och tar den smala passagen ut i ett stort undervattensrum. Samtidigt minns jag så väl hur vansinnigt nervkittlande jag tyckte det var när jag gjorde samma sak för fyra år sedan, simmandes bakom Magnus i början på min Divemasterutbildning.
Jag är väldens lyckligaste, som än en gång kan räkna det här till min vardag.
(Lånad bild från atmos-pheres.tv)

P ska ut redan imorgon igen med elever. Slut på nöjesdykningen.

Det är ju tur att vi har flera badrum...

P ropar från badrummet och undrar om det inte borde vara Divemastern och inte Instruktören, som gör efterarbetet.
Jag ropar tillbaka att det är antalet dyk som räknas. Återkom när du går om mig.

P tycker att han är värd en Margaritha efter allt slit i badrummet. Det är han så klart.
Själv tar jag ett carb-fusk och dricker en iskall Singha.
Vissa tillfällen kräver en kall öl.



Idag njuter vi av barnen. Bakat fröbröd, yey.
Spelat spel och gjort läxor.



Barnen. De som lever i konsekvensen av sina föräldrars handlande. Så är det så klart och det är något man behöver reflektera över i alla sina val i livet. Ofta möts jag av frågor runt detta. Frågor som har en underton av undran och oro om det verkligen är bra för barnen att lämna sina kompisar i Sverige, att byta skola, att inte kunna gå på aktiviteter som kräver strikt kontinuitet. Men svaret från min sida är nej, jag oroar mig inte för detta. Och mina barn älskar sitt liv i Thailand. De längtar alltid hit. Här finns det harmoni. Här får man sådana där intensivt bra kompisar som man annars bara får på sommarläger och språkresor. Här är klasserna små och lärarna djupt engagerade, handplockade bland 450 sökande. Här kommer studiersultaten utan friktion. Här hämtar vi i skolan kl 14 varje dag och spenderar betydligt mycker mer tid tillsammans än hemma. Här får man lära sig jonglera med eld, dyka, yoga och rida elefant. Och bada varje dag.

 

Mina föräldrar gjorde samma sak med mig. Men i Spanien. Jag tackar mina föräldrar allra djupast att jag fick referensramar som gjort det lätt för mig att gå min egen väg. Att välja med hjärtat. Och nej jag är inte orolig för mina barns "hattiga" uppväxt. De är trygga. I hjärtat. Min förhoppning är att de ska våga välja med hjärtat i resten av sina liv.

 

Ett vardagsdopp i vår egen pool är inte helt fel.

Häller upp en kaffe, brer ett nybakat fröbröd och blickar ut över vår trädgård.
Nej, jag är inte orolig.

 

Åhh, vad jag saknar att leta rätt låtar på Spotify. Får jobba med acceptans. Helt enkelt.

 

Naturupplevelser is the shit

Det finns en massa fantastiska utflykter och naturupplevelser man kan ta sig an från Koh Lanta. Men ibland tenderar det att bli precis som när man bor mitt i Stockholm, man tänker att man kan göra allt det där sen... Fast så har ju inte min höst varit hemma. Jag har nyttjat alla möjligheter. Så varför slå av på racetempot när jag kommit hit? Vi hade en utflykt kvar här som vi inte gjort tidigare för Lilla D har varit för liten. Nämligen den när man simmar in i den berömda Emerald Cave på Koh Mook.

Man måste nämligen simma i en ganska lång kolsvart tunnel, för att komma fram till en ihålig ö med en sandstrand. Häftiga naturupplevelser är definitivt min grej. Och barn lever ju i konsekvensen av sina föräldrars handlande, så det är bara att simma ungar!

Check på äventyr.
Lilla D tyckte att det var vansinnigt spännande. Och visst var det häftigt.

Turen innebar också lite snorkling, och bara att komma ut på revet är underbart när man har dykartorka.
 

Att vi dessutom fick check på haj, tiotalet svartfenade revhajar, var ju en bonus.
Första gången Stora B såg det. Hon såg även en frisimmande muräna, det är ganska coolt.
Lilla D kör fortfarande utan snorkel. Tekniken, titta ner och håll andan.
Hon var så nöjd att hon såg en annan muräna och  Doris-fiskar, Det var nog tur att hon missade hajen.
Jag menar, nåt äventyr måste man väl ha kvar...
 

Ett par timmar på stranden på Koh Kradan blev det också.
Öarna, den ljusa korallstranden, det kristallklara 32-gradiga vattnet, kombinationen blir lätt svår att ta in. Ta in att det är på riktigt. Jag blir inte blasé, jag nyper mig i armen varje dag.

Underbart är kort. Man kan inte sitta i solen i havskanten många minuter innan det bränner.

 

Som sagt, i konsekvensen av sina föräldrars handlande.
På gott och ont.
Det där är något jag har funderat en hel del över. Och som jag får många frågor runt.
Det får bli ett eget inlägg.

 

Vi kom hem lagom till sen mellis.

Det enkla är det goda. Öppna en kokosnöt, häll ut mjölken och karva ut lite kött, mixa med is.
Häll tillbaka. Voila!

När vi kom upp till lägenheten var vi helt slut. På ett bra sätt.
Men nu vill jag lägga ner racetempot. Jag vill prata om livet och hitta tillbaka till kärnan.
Vart den nu rullat iväg... Hörni, kärnan hinner inte med om man har racetempo.
Tid för återhämtning är livsviktigt. Och för mig är naturupplevelser en del av detta.

Men en sak. Tänk vad mycket lättare det är att acceptera vissa saker.
Det känns liksom inte direkt som en katastrof att vissa saker inte hanns med.
Vad gör det?

Signing out.
 

Dagens låt får bli Blå blå vindar och vatten med Thomas Ledin. Men inget Spotify...