Nytt kapitel

Vi väjer vant för döda ormar, elefantbajs och vattenfyllda gropar i vägen efter nattens monsunregn när jag och fantastiska P glider fram med vespan. Dofter av frangipani och mango blandas med stanken från sopor och kadaver. Längs vägen passerar vi getter, kor, gäss och höns. En väg kantad av skräp och hibiskus och dignande bougainvillea. Vithövdade havsörnar cirkulerar i skyn. Vi passerar skolor och moskéer, många fler än buddistiska tempel. Muslimer, buddister och sjözigenare lever sina enkla liv längs kuststräckan som är ögonbedövande vacker med sina kalkstensöar som sagolikt skjuter upp ur havet. Elefanterna tar sig ett morgondopp. Vi passerar räkodlingar, gummiträd i rader och mangroveträsk innan vespan når civilisationen i Saladan. En civilisation bestående av enkla hus på pålar i inloppet och en huvudgata kantad av små stånd som säljer gatumat.

Första gången jag satte min fot i Saladan var för drygt 20 år sedan. Jag minns inga hus på pålar, bara en enkel pir där färjan släppte av oss. En man på en öppen tuktuk utan tak slängde på våra ryggsäckar och tog oss söder ut på ön längs den rödleriga vägen. På stränderna vandrade munkar, jag minns inte en enda turist. Vi utforskade klipporna som kryllade av krabbor och jag bekantade mig med en stor tokay gecko för första gången. Aldrig kunde jag då tro att jag skulle få vara med om att se vägen bytas från lera till cement. Att elen och så småningom internet skulle hitta till Koh Lanta. Och att jag under två halvårs tid skulle komma ha en tokay gecko, vid namn Nisse, bakom kylskåpet och nu ha fiber i villan.

Det är snart nio år sedan som vi kom hit som familj för första gången. Snart nio år sedan stora B högtidligt tog på sig ryggsäcken och gick till sin allra första skoldag i förskoleklassen Mangon den där hösten 2008. Sen har hon, och senare lilla D, gått vartannat år i skolan här under hela sin skolgång, så det känns inte mer är rätt att stora B får komma hit och göra ett avslut i 9an. I skolan som kom att bli hennes röda tråd och fasta punkt. Vem hade kunnat ana, när vi zickzackade mellan lerpölarna 2008. Då hon pga det, och vår oerfarenhet, fick hakmask i foten.

Hur känns det att vara tillbaka?, frågar vi barnen i bilen på väg från Krabi flygplats. "Det känns inte så mycket och inte som vi har varit härifrån i snart två år. Det känns som igår och bara normalt. Som att komma hem. Som ett lugn."

Och jag känner detsamma. Det känns inte längre exotiskt att bli väckt av en tokay gecko utanför fönstret varje natt, och några timmar senare av böneutropet från minareten tvärsöver gatan. Det känns bara normalt, hemma, tryggt och härligt.

Varje period här bär med sig något oväntat. I år har vi blivit med katt. Efter fyra dagars tjat från katten och tydligt markerande att den bor här och förväntar sig kärlek och mat, gav vi med oss. Fantastiska P fick ta vespan till Saladan och köpa Whiskas. Vi har döpt hen till Linköping. Hur mycket mat ska en katt ha?

https://play.spotify.com/track/44HBcWA1jp22uKjKbwZd7Z?play=true&utm_source=open.spotify.com&utm_medium=open

Jaha, Spotify funkar inte som det gjorde för två år sedan... det ska i alla fall vara Jack Johnsons Do You Remember, för den som önskar en helhet. Och om du vet hur jag ska få in en snygg länk får du gärna upplysa mig!)

Nu ere fredagsbön!

Jag brinner för att uppmuntra våra barn att följa sina hjärtan och visa dem vägen till deras fulla potential. En liten tårtbit av detta tror jag de får här på Koh Lanta. Genom att dela skolväg med de muslimska barnen i hijab. Genom att se munkarna gå längs gatorna på morgnarna. Genom att varje måndag hissa thailändska flaggan och sjunga thailändska nationalsången och förstå thailändarnas respekt för sin kung. Genom att se grannarna fira det kinesiska nyåret med galet många smällare och traska in i getens år. Genom att delta i det thailändska nyårsfirandets vattenkrig. Genom att lägga manken till att lära sig språk, så att man lättare kan bo, arbeta och umgås med många människor i världen, men inte minst öka förståelsen för andra livsförhållanden. Idag är det fredag. Det betyder för den inhemska befolkningen i första hand muslimsk fredagsbön klockan ett och det är upptakten till fredagsmyset. Att se alla (jo jag vet, bara män och pojkar) klä sig extra fina och ta moppen till moskén skapar en begynnande helgkänsla hos mig. Jag har lärt mig njuta av böneutropen (fast vissa är bättre än andra när de sjunger). Här lär man sig att sänka huvudet i respekt när man hälsar. Att ta av sig skorna och inte visa fotsulorna. Barnen får med sig att normerna är olika för olika människor och vi behöver vara ödmjuka inför varandras seder. I grunden upplever vi samma kärlek. Samma sorg.



Lilla D hissar thailändska flaggan. Hela skolan står vänd mot flaggan och sjunger thailändska nationalsången varje måndag morgon och fredag eftermiddag.

Igår besökte Lilla D ett av templen här på ön med sin klass. De har läst in sig extra på buddhismen den här veckan. Lilla D går i en långtidsklass här, där nästan alla har bott flera år i Thailand, så det var nog ingens första besök i templet. Igår fick de en rundvandring och ett långt samtal med munken som är ansvarig. Om munkarnas liv och vardag. Om vikten av enkelhet och att vara fri från ägande, om generositet och tacksamhet. Om hur goda saker dras till en när man själv finner ro. Och så fick de meditera två gånger och Lilla D förklarade ingående hur man kan stärka sig själv genom meditation: "Man är stilla och andas långsamt, när man andas in tänker man på saker man är bra på och tycker om att göra och sen andas man ut allt man vill bli av med, sånt man oroar sig för, eller är rädd för. Det finns så mycket som är bra. Man kan börja med att meditera fem minuter om dagen, det hjälper mycket. Sedan kommer det bli längre och längre, kanske en timme." Så är det min vän.

Idag är det Stora Bs tur. Eftersom de även de flesta i hennes klass har gjort otaliga besök till det här templet genom åren fick de välja om de ville följa med eller inte. Hennes svar var väldigt tydligt: "Jag förstår inte hur man kan avstå, när man får möjligheten att åka till templet." Nej, det fattar inte jag heller!

Buddhan inne i templet i Old Town. Igår fick jag även veta av Lilla D att det finns en utomhus också, en bit in i skogen. Där munkarna föredarar att meditera. När de sitter tysta i timmar kommer många nyfikna djur dit berättade munken. "Det är nog för att de känner sig trygga med munkarna", analyserade Lilla D.

Trots militärkupp och ett egentligen osäkert läge i det här landet som både beror på politiska och religiösa motsättningar, är Koh Lanta en smältdegel av muslimer, buddhister, sjözigenare, röda och gula och en stor expat community (och en bunt korttidsturister) som i samförstånd och respekt för varandra njuter av och lever på den här ön. Och jag är så oerhört glad och tacksam över att få uppleva det och att mina barn får det i blodet. Att det är möjligt. Att olikheter inte är ett hinder. Att vi är alla lika. Samma kärlek. Samma omsorg och önskan om lycka för våra barn.

Här är vi på Barnens dag! Det kändes som ALLA thailändska barn på hela Koh Lanta var där och ganska många svenska. Karuseller, hoppborg, fotbollsturnering, pysseltält, glass, dricka, stafetter, tävlingar och båtturer. Allt gratis. För alla! Samma kärlek.

Nu ere snart fredagsmys! För oss betyder det förutom fredagsbönsmotorcykelkaravanen, att det är avslutning i sahlan i skolan, idag är det dessutom Lilla Ds klass som håller i den. Vi ska få veta allt om Rymden!

Fredag betyder också numera middag på Lazy Days till den här vyn. Lazy Days är våra vänner Caroline och Jens nya resort och restaurang som verkligen, VERKLIGEN, fyller ett hål som fanns på marknaden på Lanta. Här kan vi njuta av perfekt grillat kött och ett gott glas rödvin. Så det eliminerar en längtan som man annars gick och bar på tills man tog sig till Singapore. Så middag här nästan varje fredag. Ibland festar vi på grillade pilgrimsmusslor och ibland trollar de fram någon magisk efterrätt och fusket är ett faktum.

I övrigt lever vi väldigt mycket vardagsliv med thaimat, läxläsning och kortspel i vårt eget kök! Men fredag är fredag och avslutas som varje fredag, alla år vi bott här, med fireshow hos Pas allas vår indian!

Pas är ett levande varumärke. En thailändsk indian som har blivit med tysk familj. Som har ett stor hjärta och lär alla svenska barn som vill att poija, dvs jonglera med bollar i kedjor. När de passerat examen får de eld på bollarna och visa upp sig med Pas på fredagskvällen.
På luciadagen 2008 invigde han sin bar The Indian Bar. Vi var där då och sedan dess har vi bänkat oss varje fredag efter middagen och dit kommer vänner från världens alla hörn och veckan summeras.

Kom ihåg. Samma kärlek!

Ps. Inte en fredag utan den här sången! Ds.

Two In One – Indian Song - Single Edit

Namaste 2014, du lärde mig mycket

Exakt klockan fem, innan solens morgonstrålar silas genom djungelns bladverk som täcker berget i öster, hörs böneutroparen från minaretet. Det är en vacker ton som fyller mörkret och på så sätt vaknar jag ofta till en första gång. Man kan inte längre se de gröna lyktorna från fiskebåtarna i horisonten av Indiska Oceanen, som hela natten lyser som ett magiskt pärlband. De har avslutat nattens arbete och är på väg in mot hamn. Snart börjar tupparna gala, himlen målas puderrosa och havsörnarna masar sig ur sina nästen för att cirkla i skyn.

Idag är det nyårsafton, vår fjärde här, och vi har redan varit på Lanta i snart en månad.

Jag brukar beskriva resan hit. Den brukar framkalla ett sånt sug i magen, ett sånt knip i hjärtat av overklighet och välbehag. Den här gången var det annorlunda. Vi svänger ut från Krabi Airport och det första vi ser är en välputsad oxe. Hans horn är lindade med kritvita nya lindor och hans päls blänker svart. Han står på flaket på en vanlig pick-up, fastknuten med ett tunt snöre och parerar vant filbyten och rödlysen. Om hans ägare skulle stå på bromsen skulle vi se en ovanligt vacker oxe flyga i en perfekt båge över förarhytten. Men det här är vardag, barnen höjer inte längre på ögonbrynen, trots drygt ett och ett halvt års bortavaro. Och vi konstaterar, kanske lite förvånade, att det bara känns hemma och normalt. Vi blir så klart glada längs vägen att återse anansfälten, gummiplantagen, mangroven och apan som balanserar på räcket när vi väntar på första bilfärjan. När vi är i Sverige känns det så overkligt, då finns längtan och suget, men när vi landat känns det som ingen tid passerat, som kroppen och hjärnan ställer om sig på noll sekunder.


Doris tar in solnedgången på Klong Dao första fredagen.

På samma sätt började barnen i skolan dagen efter vi kom hit. Seamless. I skolan hemma behöver lärarna veckor, månader och ibland år, för att förstå ens barn och vilka utmaningar de har och behöver för att utvecklas på bästa sätt. Här tar det en skoldag och ett inskrivningsmöte och barnen är sedda, försådda och på banan. Samtidigt som ett imponerande luciatåg med stor repertoar övas in sista veckan, hinner barnen med mer skolarbete i vissa ämnen på två veckor här än de gör på månader hemma. Det är intressant. Men också sorgligt. För att slippa utveckla den biten kan vi i alla fall konstatera att skolan här passar våra barn väldigt bra och den där berömda tyngden på axlarna försvinner när ens barn får möjligheten att utvecklas till sin fulla potential. På samma sätt som den skapar frustration när de hindras att göra det.

Doris klass 1-2an Snäckan, med fröken Lovisa.

För att sammanfatta den här första månaden, så har vi haft ett fantastiskt boende på Lanta Sports Resort. En tipptopp lägenhet på 99 kvadrat med terrass i söderläge bland trädtopparna. Nåja, spisen funkar fortfarande inte... men det är en värdslig sak när man har tryck i duschen, frukost, städning och rena handdukar varje dag. Kan träna fritt på gymmet, på alla boxningsklasser och simma 25 meterspoolen hur mycket man vill. Gångavstånd till Lantas bästa strand, Relax Bay, där jag också älskar att yoga på plattformen som hänger ut över havet. Fyra dagar kvar här innan vi flyttar till villan på Southern med gångavstånd till skolan istället. Vi har morrat lite över det, men det blir nog bra. Då slipper vi vara ute i trafiken lika mycket och barnen slipper åka skolbuss. Trafiken är som vanligt ett sorgligt och läskigt kapitel i boken.

Bodil boxas efter skolan.

Bodil började dyka för fyra år sedan och börjar röra sig vant på båten, fortfarande oftast yngst ombord.

Jag kan inte sätta ord på hur mycket den här plattformen betyder för mig.

Ett envist oväder har hängt över Sydostasien de senaste två veckorna. Air Asia har mist ett plan mellan Indonesien och Singapore och många plan har haft problem. Det har regnat, åskat och stormat. Båtar har förlist. Vägarna förvandlas till röd lera som mopparna slirar omkring i. Men däremellan har det också varit fint. Träna, umgås med vänner, spela spel och äta goda middagar kan man alltid göra. Och två dykdagar har det blivit. Bodil och jag prickade den soligaste dagen hittills häromdagen när vi fick tre fantastiska dyk tillsammans.

2014 har inte varit mitt bästa år. Det har kantats av många prövningar. Dessa prövningar som också gör tacksamheten så mycket större. Därför vill jag kalla året för tacksamhetens år. Livets prövningar är ibland tuffa, alltför många och ibland distribueras de i en kedja som aldrig tycks ha ett slut. Som ett evigt skavande. FFF säger vi på jobbet - Face it, Fix it, Forget it. Skulle kunna addera ett F - Fast! Privat är det inte alltid lika enkelt att hantera strukturerat. Då känslor och hälsa är inblandat gäller en men komplex spelplan. MEN det ligger ändå rätt mycket i FFF här också, stoppa inte huvudet i sanden, prata, be om hjälp, ta emot hjälp och när faran är över, lyft hakan, se framåt, även om det inte går att glömma, så går det att gå vidare och låt inte avklarade prövningar fortsätta stjäla energi.

Tack! Varmt tack, till alla er, min familj, mina vänner och medarbetare som gått bredvid mig när livet har utmanat mig det här året. Jag står alltid redo att gå bredvid dig.

Namaste.

Julaftonsbrunch hos Katarina och Henrik. Gröt, pepparkakor och glitter i buskarna.
 

Den årliga julkubben. Vann vi inte... Grattis till Devellarna!
(Men vi är väldigt glada ändå.)

Weeping Willows – You're All I Want for Christmas

Who's to say what's impossible?

Vissa morgnar vaknar jag och känner att jag inte är hel och redo för dagen om jag inte har varit upp och ner. Andra dagar känner jag att jag missat en viktig pusselbit och kan inte lägga mig förrän jag stått på huvudet. Jag har ett behov, som talar tydligt till mig. Eftersom jag är gymnast i botten, har jag väl alltid gillat att stå på händer, men allteftersom jag klivit djupare in i yogans värld har jag förstått att det här med att vara upp och ner har betydligt större betydelse för våra liv än den adrenalinkick som utdelas per automatik varje gång du känner balansen och kontrollen upp och ner.

Och nu ska jag berätta varför det är så vansinnigt bra.

Nya perspektiv
Så klart, ser du världen på ett annat sätt upp och ner. MEN framförallt så utmanar du dig själv att gå utanför ditt invanda mönster och det öppnar upp att tänka fritt även på andra plan.

Självförtroende
När du övervinner dina tveksamheter. När du känner att du behärskar ett nytt moment (och du kan utvecklas i oändlighet) så stärker du ditt självförtroende.

Ödmjukhet
Under tiden vi övar våra upp-och-ner-ståenden inser vi vår litenhet, hur mycket vi har kvar att lära, hur många härliga utmaningar som ligger framför oss. Och förhoppningsvis lär vi oss att uppskatta resan. Utmaningarna är oändliga, så det finns inget slutmål. Det är att anta utmaningen som stimulerar oss.

Balans
Vi behöver balans i livet. På alla plan. Utan att tillåta oss att känna sorg, kommer vi inte heller ge oss hän i lyckan. Utan att erkänna våra svagheter, kommer vi inte heller stå starka. Genom att utmana och utveckla vår fysiska balans upp och ner, kommer vi känna oss än mer stabila, grundade och i kontroll på fötterna! I vardagen.

Styrka
Det viktigaste för att kunna hålla balansen upp och ner är bålstyrka, från sätet till axlarna, och allt däremellan! Otroligt bra träning och hjälper dig att identifiera vad du behöver träna mer på. Men det är också en himla kick när du plötsligt känner att din coreträning ger resultat. Plötsligt hittar du balansen, kontrollen. Det är som kvittot på din coreträning och kontrollen därav.

Energi
Det ökade blodflödet till hjärnan, vilket naturligtvis sker när du är upp och ner i en intensiv position som handstående, underarmsstående eller huvudstående, skapar både fysisk och mental energi. Så ett quick-fix när tröttheten slår till är att sparka upp på händer!

Avslappning
En lättare form av upp-och-ner är till exempel skulderstående eller att lägga upp fötterna mot en vägg. Det lugnar nervsystemet och du känner dig lugn och balanserad.

Glädje
Det går ju inte att komma ifrån. Det är galet kul att vara upp-och-ner och lyckohormonerna rusar. Och är du inte gymnast i botten och känner dig tveksam, så kan jag nästan utlova en ännu större glädje när du lyckas med dina första huvud- och handståenden. Att i vuxen ålder våga möta sin nyfikenhet och lära sig något nytt och utmanande ÄR roligt! Who's to say what's impossible?

Ibland säger man att det inte finns någon bättre föryngringsmedicin än att stå på huvudet. Kanske är det så. I alla fall känner man livet i sig!

So have a go! Get up side down!

Jack Johnson, Hawaii-killen, som vet hur man känner livet i sig har skrivit dagens passande låt. Lyssna!

Who's to say what's impossible?

Jack Johnson – Upside Down

Livet kan ändras i ett slag

Det är sällan det vi föreställer oss ska hända, som händer. Vad som helst kan hända, när som helst. Med det sagt kan vi inte gå och oroa oss för katastrofer för jämnan. Tvärtom. Lev i nuet och njut i fulla drag av alla bra dagar. Gör alla dagar du kan till just bra dagar. Uppfyll dina drömmar. Säg JA. Välj lycka. Spendera tid med dem du älskar. Ha roligt! Älska fullt ut!

Plötsligt kan allt förändras i ett slag. Plötsligt är det dags att börja oroa sig och alarmsystemet i kroppen går igång. Då är det ju bra om man har laddat fullt med positiv energi innan dess. Som en buffert liksom. Fulla depåer kan vara bra att ha.

Vi har testat alarmsystemet den senaste dryga veckan. Jag har blivit omskakad och påmind. Och jag har inte riktigt landat än. Fantastiska P drabbades plötsligt av en allvarlig hjärhinneinflammation. Inget man förväntar sig. Ta två Alvedon är ju ungefär det man tänker när huvudvärken slår till! Efter ett tag hajjade vi ändå att det här var inget som Alvedon rår på. 1177-ambulans-lumbalpunktion-akutrum-intensivvård. En omtumlande och obehaglig upplevelse både i och bredvid sjukhussängen. Efter det har han successivt piggat på sig på Infektionskliniken. Imorgon skrivs han ut från sjukhuset, efter tolv långa dagar, men full återhämtning kan ta tid.

Jag slås återigen av hur snabbt saker händer ibland. Hur vaksam man behöver vara. Hur viktigt det är att agera. Hur skört livet är. Och det som vi alla ska bära med oss när vi står inför vår omgivning: allvarliga händelser drabbar hela familjen och några till.

För min del gick jag från väldigt handlingskraftig och drivande i akutfasen till att övergå till enormt låg hjärnkapacitet. En stressreaktion. En person under stress kan till exempel: Titta in i kylskåpet. Konstatera att det är tomt och samtidigt inte veta hur man gör för att fylla det igen. Eller absolut inte ha en aning om var hon parkerade bilen för 15 minuter sedan och få leta igenom en hel gata utanför barnens skola. Eller beställa Serranoskinka i charken för att sedan bara gå därifrån. Utan skinka. Eller börja gråta när hon blir påkörd av en brysk lattemamma med Bugaboovagn på HM.

Yogan har många dimensioner. Just nu hänger jag i mitt yogasnöre som en livboj. Peace in mind. Surround yourself with ahimsa people. Trust love.

Tänk vad viktigt det är med människor med öppna hjärtan som väljer att gå bredvid när vi har svåra dagar. Ibland kliver de fram från helt oväntat håll. Ett par steg räcker ofta långt. Omtanken och lyhördheten och ibland handlingskraften från dessa människor är ju det som gör att man inte följer med över kanten. Då när man häpnar över hur många saker man faktiskt klarar av en vanlig dag. När den vanliga dagen känns allt annat än vanlig utan enbart övermäktig.

Vi vet aldrig vad som lurar bakom nästa hörn. Det är väl bra. Tänk om vi visste, vilken oro vi skulle tvingas bära på. Jobbiga saker drabbar ofta oförutsett och utan urskillning. Du har ingen aning om vad din granne, din klasskompis eller busschauffören går igenom. Det är ett, av alla, skäl till att alltid bemöta sin omgivning med vänlighet.

Listen to your inner voice. The answers will come.
Rebmember that love is the meaning of everything.
Always be kind.

Hjärnhinneinflammation är en allvarlig diagnos. Obehandlad är dödligheten hög och förloppet är snabbt. Därför ska du vara observant om någon i din omgivning får svår huvudvärk i kombination med nackstelhet, illamående och ljud- och ljuskänslighet och ta det på allvar och se till att personen kommer till sjukhus. Full återhämtning tar tid.

Stressreaktioner tar också tid. Det spelar ingen roll att "faran är över". Kroppen har förbrukat alla sina depåer. Så om du hamnar här. Be kind to yourself.

Tacksamheten och ödmjukheten är stor. Dagarna är värdefulla. Fyll dem med kärlek, mening och det som gör dig lycklig.

Jag riktar uppmärksamheten till alla er som går bredvid med öppna hjärtan och till kompetent vård på Danderyds Sjukhus.

Namaste!

Mariah Carey – Hero

Mitt hjärtas slag tog en paus

Jag sitter i soffan efter en lång arbetsdag och betalar ut löner. Siffrorna flyter ihop. Jag HAR skaffat läsglasögon. Som jag inte använder. Jag sträcker mig efter ett gammalt rutblock för att dra av ett papper att använda som linjal, så att jag bättre kan följa varje rad och få struktur på siffrorna. Jag drar av ett papper. Det är då mitt hjärta nästan stannar.

Varje cell i mig känner den här handstilen. Vet precis. Jag vet även att användandet av bokstäverna på just det här sättet, versalt och extra tydligt, renskrivet, betyder "Viktig fundering". Jag har läst sådana "viktiga funderingar" regelbundet genom livet. Men det är över tio år sedan sist. Tio år sedan min pappa dog.

Och nu i kväll, i ett gammalt rutblock, tio sidor från slutet, tio år efter han kilade runt hörnet, får jag en "Viktig fundering".

ENSAMBARNET
Fria, bra självförtroende.
Närstående har överbetonat barnets självkänsla.
Ensambarn vänjer sig tidigt vid att ha stort medinflytande.
De uppfostras att tro att de är alldeles unika.

Sen är funderingen över. Bara rutor kvar. Men allt var plötsligt så nära. Så verkligt. Och hjärtat fortsatte slå. Tänk att han funderade så.

Dagens låt får bli den jag tycker är finast. Till sitt barn.

Lisa Nilsson – Handens Fem Fingrar

En liten catch up - long time no see

Askungens goda fe svepte med sitt trollspö och vips så var vi hemma i Sverige igen. Vips, så jobbade jag all vaken tid. Vips, så hann jag inte träna så mycket som jag behöver för att må bra. Vips, så åkte jag på en envis halsinfektion. Vips, så kunde jag inte simma Vansbrosimningen. Och vips, så blev det sommar.

Nu har vi varit hemma i drygt två månader. De två mest intensiva månaderna i min entreprenörskalender. Och till det lägger vi allt annat, som hör avslutningstider till. Fast det är ju alltid så och inget som går att omfördela. Det är bara så att kontrasten blir så monumental.

Men vi backar bandet. Efter det thailändska nyåret Songkran, begav vi oss av på en av våra bästa resor hittills. Vi tog oss via Krabi och Kuala Lumpur till Gold Cost på Australiens östkust. För när vi satt där på Lanta och summerade vår tid, så enades vi om att det bästa med att bo i Asien är ändå tillgängligheten till en så stor och varierad del av jordklotet. Att det är så lättillgängligt. Min lista över det jag vill uppleva är så lång. Balis mystik, Borneos orangutanger och hammarhajarna i Sipadan, jag vill vandra på kinesiska muren och känna pulsen i Singapore och flanera i en park i Kuala Lumpur. Och det är verkligen häftigt att befinna sig så nära navet. Allt känns möjligt. Efter många och långa funderingar och analyser av det aktuella dengueutbrotten i området och UDs rekommendationer, så gick några av punkterna på listan bort vid just det här tillfället. Det vi ville allra mest var att ha allt. Bästa dykningen, bra service (vi var obota trötta på sömnig service), god mat, naturupplevelser och storstad. Kontraster. Vi ville känna backpack-frihet och vind i håret, men ändå med bra standard och animal encounters. Vi var fortfarande tagna av vår resa till Australien i februari. Vi var eniga. Hela familjen. Det var ju det vi ville. Och de där rösterna som i bakhuvudet sa, men inte kan man åka till Australien två gånger på två månader, la vi i högen med alla andra konstiga Jante-uttalanden, och så bokade vi biljetterna och körde all in!

Vi landar i Gold Coast, södra Queensland och hyr en bil.

Styr kosan mot Brisbane. Smått surrealistiskt och helt underbart.

Börjar med att besöka den bästa djurparken ever.
Ett kärt återseende av Lone Pine Koala Sanctury.
Barnen hälsar på en dingo.

De gigantiska hägnen med kängurus.



Koalor och åter koalor. Pigga, alerta.
Inte som på andra zoon där de har två stycken, som sover. Jämt.

Det är svårt att inte älska de här djuren.

Jag menar. Ni ser.

Parakiter i massor, fritt flygande. Över allt. Som de kan skrika!

Vi har alla väldigt svårt att slita oss.

Vi lyssnar på föredrag om Australiens djur.

 

I Brisbane lyckas vi få tag i en fantastisk hotellägenhet med bästa utsikt.

 

Vi känner för att stanna längre. Men vi har mycket vi vill uppleva.

 

Vi hinner se lite av Brisbane och stannar en stund och lär oss lite historia.

Vi shoppar lite. Något som man per definition inte kan göra på Lanta!
Eftersom det inte direkt finns något att shoppa där. Mer än saronger.

In i bilen! Vi blickar ut över koala varningsskyltar och doften av eukalyptus sticker i näsan när den tränger in via ACn.

 

Vårt nästa mål är Tin Can Bay där vi hoppas träffa vilda delfiner!

Nästa morgon möter vi soluppgången i lågvatten vid yachtklubben i Tin Can Bay.

Rosa kakaduor flyger mellan de exotiska barrträden.
Det är ju det här som är mest magiskt. Tycker jag.

Tin Can Bay, ett gammalt fiskeläge, där fiskarna brukade dela dagens fångst med vilda delfiner.
Varje morgon kom delfinerna in i sundet och väntade på sin andel.
Nu är fiskerinäringen inte lika stor, men delfinerna har aldrig slutat komma.
Istället får de som vill möjlighet att mata delfinerna på morgonen.

I väntan på delfinerna äter vi frukost på det lokala kafét.
Originalen av gubbar hänger också där denna tidiga morgon och stämningen är familjär.

Volontärerna anländer och meddelar att de öppar 7 am. Vi mumsar frukost, dricker kaffe och njuter av atmosfären.

Väntan blev ganska lång. Men så plötsligt kommer de. Och simmar upp i strandkanten.

Och lyckan är total när vi får vada i och mata.
Välorganiserat som vanligt i Aussieland.

 

Vi befinner oss i Great Sandy National Park och styr bilen mot dessa kända backpackermål.

 

 

Sand, sand, sand och väldigt lite folk. Lyxigt värre.

Vi doppar oss i de kraftfulla vågorna.
Nu är vi ju extremt bortskämda efter fem månader i Andaman Sea.
Det är betydligt kyligare här!

Men vackert, ack så vackert! Det här är sundet mot Fraser Island, väldens största sandö.

Barn hittar alltid något att fascineras av.

Vi hittar vackra snäckor på stranden.
MEN man ska INTE göra så här!
Det finns extremt giftiga snäckor, cone shells,  i Australien.
Det är svårt att hinna med och varna om allt...
 

Sand, sand, sand.
Sen styr vi bilen vidare norr ut mot Gladstone för att ta oss vidare till Barriärrevet.

Det här landet har allt. Skulle jag tvingas lägga alla mina resor i enbart ett enda land, så vore valet enkelt. Outback, adrenalin, vilda djur, nationalparker, regnskog, korallrev, coola städer, vänliga människor, god mat, bra vin, servicemindfullness, dykning, vandring, camping, paddling, surfing, hästar, fyrhjulingar, simning, snabba bilar, vinden i håret, chill stämning OCH entreprenörsanda. You name it, they've got it! I love it!