Nytt kapitel

Vi väjer vant för döda ormar, elefantbajs och vattenfyllda gropar i vägen efter nattens monsunregn när jag och fantastiska P glider fram med vespan. Dofter av frangipani och mango blandas med stanken från sopor och kadaver. Längs vägen passerar vi getter, kor, gäss och höns. En väg kantad av skräp och hibiskus och dignande bougainvillea. Vithövdade havsörnar cirkulerar i skyn. Vi passerar skolor och moskéer, många fler än buddistiska tempel. Muslimer, buddister och sjözigenare lever sina enkla liv längs kuststräckan som är ögonbedövande vacker med sina kalkstensöar som sagolikt skjuter upp ur havet. Elefanterna tar sig ett morgondopp. Vi passerar räkodlingar, gummiträd i rader och mangroveträsk innan vespan når civilisationen i Saladan. En civilisation bestående av enkla hus på pålar i inloppet och en huvudgata kantad av små stånd som säljer gatumat.

Första gången jag satte min fot i Saladan var för drygt 20 år sedan. Jag minns inga hus på pålar, bara en enkel pir där färjan släppte av oss. En man på en öppen tuktuk utan tak slängde på våra ryggsäckar och tog oss söder ut på ön längs den rödleriga vägen. På stränderna vandrade munkar, jag minns inte en enda turist. Vi utforskade klipporna som kryllade av krabbor och jag bekantade mig med en stor tokay gecko för första gången. Aldrig kunde jag då tro att jag skulle få vara med om att se vägen bytas från lera till cement. Att elen och så småningom internet skulle hitta till Koh Lanta. Och att jag under två halvårs tid skulle komma ha en tokay gecko, vid namn Nisse, bakom kylskåpet och nu ha fiber i villan.

Det är snart nio år sedan som vi kom hit som familj för första gången. Snart nio år sedan stora B högtidligt tog på sig ryggsäcken och gick till sin allra första skoldag i förskoleklassen Mangon den där hösten 2008. Sen har hon, och senare lilla D, gått vartannat år i skolan här under hela sin skolgång, så det känns inte mer är rätt att stora B får komma hit och göra ett avslut i 9an. I skolan som kom att bli hennes röda tråd och fasta punkt. Vem hade kunnat ana, när vi zickzackade mellan lerpölarna 2008. Då hon pga det, och vår oerfarenhet, fick hakmask i foten.

Hur känns det att vara tillbaka?, frågar vi barnen i bilen på väg från Krabi flygplats. "Det känns inte så mycket och inte som vi har varit härifrån i snart två år. Det känns som igår och bara normalt. Som att komma hem. Som ett lugn."

Och jag känner detsamma. Det känns inte längre exotiskt att bli väckt av en tokay gecko utanför fönstret varje natt, och några timmar senare av böneutropet från minareten tvärsöver gatan. Det känns bara normalt, hemma, tryggt och härligt.

Varje period här bär med sig något oväntat. I år har vi blivit med katt. Efter fyra dagars tjat från katten och tydligt markerande att den bor här och förväntar sig kärlek och mat, gav vi med oss. Fantastiska P fick ta vespan till Saladan och köpa Whiskas. Vi har döpt hen till Linköping. Hur mycket mat ska en katt ha?

https://play.spotify.com/track/44HBcWA1jp22uKjKbwZd7Z?play=true&utm_source=open.spotify.com&utm_medium=open

Jaha, Spotify funkar inte som det gjorde för två år sedan... det ska i alla fall vara Jack Johnsons Do You Remember, för den som önskar en helhet. Och om du vet hur jag ska få in en snygg länk får du gärna upplysa mig!)