Namaste 2014, du lärde mig mycket

Exakt klockan fem, innan solens morgonstrålar silas genom djungelns bladverk som täcker berget i öster, hörs böneutroparen från minaretet. Det är en vacker ton som fyller mörkret och på så sätt vaknar jag ofta till en första gång. Man kan inte längre se de gröna lyktorna från fiskebåtarna i horisonten av Indiska Oceanen, som hela natten lyser som ett magiskt pärlband. De har avslutat nattens arbete och är på väg in mot hamn. Snart börjar tupparna gala, himlen målas puderrosa och havsörnarna masar sig ur sina nästen för att cirkla i skyn.

Idag är det nyårsafton, vår fjärde här, och vi har redan varit på Lanta i snart en månad.

Jag brukar beskriva resan hit. Den brukar framkalla ett sånt sug i magen, ett sånt knip i hjärtat av overklighet och välbehag. Den här gången var det annorlunda. Vi svänger ut från Krabi Airport och det första vi ser är en välputsad oxe. Hans horn är lindade med kritvita nya lindor och hans päls blänker svart. Han står på flaket på en vanlig pick-up, fastknuten med ett tunt snöre och parerar vant filbyten och rödlysen. Om hans ägare skulle stå på bromsen skulle vi se en ovanligt vacker oxe flyga i en perfekt båge över förarhytten. Men det här är vardag, barnen höjer inte längre på ögonbrynen, trots drygt ett och ett halvt års bortavaro. Och vi konstaterar, kanske lite förvånade, att det bara känns hemma och normalt. Vi blir så klart glada längs vägen att återse anansfälten, gummiplantagen, mangroven och apan som balanserar på räcket när vi väntar på första bilfärjan. När vi är i Sverige känns det så overkligt, då finns längtan och suget, men när vi landat känns det som ingen tid passerat, som kroppen och hjärnan ställer om sig på noll sekunder.


Doris tar in solnedgången på Klong Dao första fredagen.

På samma sätt började barnen i skolan dagen efter vi kom hit. Seamless. I skolan hemma behöver lärarna veckor, månader och ibland år, för att förstå ens barn och vilka utmaningar de har och behöver för att utvecklas på bästa sätt. Här tar det en skoldag och ett inskrivningsmöte och barnen är sedda, försådda och på banan. Samtidigt som ett imponerande luciatåg med stor repertoar övas in sista veckan, hinner barnen med mer skolarbete i vissa ämnen på två veckor här än de gör på månader hemma. Det är intressant. Men också sorgligt. För att slippa utveckla den biten kan vi i alla fall konstatera att skolan här passar våra barn väldigt bra och den där berömda tyngden på axlarna försvinner när ens barn får möjligheten att utvecklas till sin fulla potential. På samma sätt som den skapar frustration när de hindras att göra det.

Doris klass 1-2an Snäckan, med fröken Lovisa.

För att sammanfatta den här första månaden, så har vi haft ett fantastiskt boende på Lanta Sports Resort. En tipptopp lägenhet på 99 kvadrat med terrass i söderläge bland trädtopparna. Nåja, spisen funkar fortfarande inte... men det är en värdslig sak när man har tryck i duschen, frukost, städning och rena handdukar varje dag. Kan träna fritt på gymmet, på alla boxningsklasser och simma 25 meterspoolen hur mycket man vill. Gångavstånd till Lantas bästa strand, Relax Bay, där jag också älskar att yoga på plattformen som hänger ut över havet. Fyra dagar kvar här innan vi flyttar till villan på Southern med gångavstånd till skolan istället. Vi har morrat lite över det, men det blir nog bra. Då slipper vi vara ute i trafiken lika mycket och barnen slipper åka skolbuss. Trafiken är som vanligt ett sorgligt och läskigt kapitel i boken.

Bodil boxas efter skolan.

Bodil började dyka för fyra år sedan och börjar röra sig vant på båten, fortfarande oftast yngst ombord.

Jag kan inte sätta ord på hur mycket den här plattformen betyder för mig.

Ett envist oväder har hängt över Sydostasien de senaste två veckorna. Air Asia har mist ett plan mellan Indonesien och Singapore och många plan har haft problem. Det har regnat, åskat och stormat. Båtar har förlist. Vägarna förvandlas till röd lera som mopparna slirar omkring i. Men däremellan har det också varit fint. Träna, umgås med vänner, spela spel och äta goda middagar kan man alltid göra. Och två dykdagar har det blivit. Bodil och jag prickade den soligaste dagen hittills häromdagen när vi fick tre fantastiska dyk tillsammans.

2014 har inte varit mitt bästa år. Det har kantats av många prövningar. Dessa prövningar som också gör tacksamheten så mycket större. Därför vill jag kalla året för tacksamhetens år. Livets prövningar är ibland tuffa, alltför många och ibland distribueras de i en kedja som aldrig tycks ha ett slut. Som ett evigt skavande. FFF säger vi på jobbet - Face it, Fix it, Forget it. Skulle kunna addera ett F - Fast! Privat är det inte alltid lika enkelt att hantera strukturerat. Då känslor och hälsa är inblandat gäller en men komplex spelplan. MEN det ligger ändå rätt mycket i FFF här också, stoppa inte huvudet i sanden, prata, be om hjälp, ta emot hjälp och när faran är över, lyft hakan, se framåt, även om det inte går att glömma, så går det att gå vidare och låt inte avklarade prövningar fortsätta stjäla energi.

Tack! Varmt tack, till alla er, min familj, mina vänner och medarbetare som gått bredvid mig när livet har utmanat mig det här året. Jag står alltid redo att gå bredvid dig.

Namaste.

Julaftonsbrunch hos Katarina och Henrik. Gröt, pepparkakor och glitter i buskarna.
 

Den årliga julkubben. Vann vi inte... Grattis till Devellarna!
(Men vi är väldigt glada ändå.)

Weeping Willows – You're All I Want for Christmas

Who's to say what's impossible?

Vissa morgnar vaknar jag och känner att jag inte är hel och redo för dagen om jag inte har varit upp och ner. Andra dagar känner jag att jag missat en viktig pusselbit och kan inte lägga mig förrän jag stått på huvudet. Jag har ett behov, som talar tydligt till mig. Eftersom jag är gymnast i botten, har jag väl alltid gillat att stå på händer, men allteftersom jag klivit djupare in i yogans värld har jag förstått att det här med att vara upp och ner har betydligt större betydelse för våra liv än den adrenalinkick som utdelas per automatik varje gång du känner balansen och kontrollen upp och ner.

Och nu ska jag berätta varför det är så vansinnigt bra.

Nya perspektiv
Så klart, ser du världen på ett annat sätt upp och ner. MEN framförallt så utmanar du dig själv att gå utanför ditt invanda mönster och det öppnar upp att tänka fritt även på andra plan.

Självförtroende
När du övervinner dina tveksamheter. När du känner att du behärskar ett nytt moment (och du kan utvecklas i oändlighet) så stärker du ditt självförtroende.

Ödmjukhet
Under tiden vi övar våra upp-och-ner-ståenden inser vi vår litenhet, hur mycket vi har kvar att lära, hur många härliga utmaningar som ligger framför oss. Och förhoppningsvis lär vi oss att uppskatta resan. Utmaningarna är oändliga, så det finns inget slutmål. Det är att anta utmaningen som stimulerar oss.

Balans
Vi behöver balans i livet. På alla plan. Utan att tillåta oss att känna sorg, kommer vi inte heller ge oss hän i lyckan. Utan att erkänna våra svagheter, kommer vi inte heller stå starka. Genom att utmana och utveckla vår fysiska balans upp och ner, kommer vi känna oss än mer stabila, grundade och i kontroll på fötterna! I vardagen.

Styrka
Det viktigaste för att kunna hålla balansen upp och ner är bålstyrka, från sätet till axlarna, och allt däremellan! Otroligt bra träning och hjälper dig att identifiera vad du behöver träna mer på. Men det är också en himla kick när du plötsligt känner att din coreträning ger resultat. Plötsligt hittar du balansen, kontrollen. Det är som kvittot på din coreträning och kontrollen därav.

Energi
Det ökade blodflödet till hjärnan, vilket naturligtvis sker när du är upp och ner i en intensiv position som handstående, underarmsstående eller huvudstående, skapar både fysisk och mental energi. Så ett quick-fix när tröttheten slår till är att sparka upp på händer!

Avslappning
En lättare form av upp-och-ner är till exempel skulderstående eller att lägga upp fötterna mot en vägg. Det lugnar nervsystemet och du känner dig lugn och balanserad.

Glädje
Det går ju inte att komma ifrån. Det är galet kul att vara upp-och-ner och lyckohormonerna rusar. Och är du inte gymnast i botten och känner dig tveksam, så kan jag nästan utlova en ännu större glädje när du lyckas med dina första huvud- och handståenden. Att i vuxen ålder våga möta sin nyfikenhet och lära sig något nytt och utmanande ÄR roligt! Who's to say what's impossible?

Ibland säger man att det inte finns någon bättre föryngringsmedicin än att stå på huvudet. Kanske är det så. I alla fall känner man livet i sig!

So have a go! Get up side down!

Jack Johnson, Hawaii-killen, som vet hur man känner livet i sig har skrivit dagens passande låt. Lyssna!

Who's to say what's impossible?

Jack Johnson – Upside Down

Livet kan ändras i ett slag

Det är sällan det vi föreställer oss ska hända, som händer. Vad som helst kan hända, när som helst. Med det sagt kan vi inte gå och oroa oss för katastrofer för jämnan. Tvärtom. Lev i nuet och njut i fulla drag av alla bra dagar. Gör alla dagar du kan till just bra dagar. Uppfyll dina drömmar. Säg JA. Välj lycka. Spendera tid med dem du älskar. Ha roligt! Älska fullt ut!

Plötsligt kan allt förändras i ett slag. Plötsligt är det dags att börja oroa sig och alarmsystemet i kroppen går igång. Då är det ju bra om man har laddat fullt med positiv energi innan dess. Som en buffert liksom. Fulla depåer kan vara bra att ha.

Vi har testat alarmsystemet den senaste dryga veckan. Jag har blivit omskakad och påmind. Och jag har inte riktigt landat än. Fantastiska P drabbades plötsligt av en allvarlig hjärhinneinflammation. Inget man förväntar sig. Ta två Alvedon är ju ungefär det man tänker när huvudvärken slår till! Efter ett tag hajjade vi ändå att det här var inget som Alvedon rår på. 1177-ambulans-lumbalpunktion-akutrum-intensivvård. En omtumlande och obehaglig upplevelse både i och bredvid sjukhussängen. Efter det har han successivt piggat på sig på Infektionskliniken. Imorgon skrivs han ut från sjukhuset, efter tolv långa dagar, men full återhämtning kan ta tid.

Jag slås återigen av hur snabbt saker händer ibland. Hur vaksam man behöver vara. Hur viktigt det är att agera. Hur skört livet är. Och det som vi alla ska bära med oss när vi står inför vår omgivning: allvarliga händelser drabbar hela familjen och några till.

För min del gick jag från väldigt handlingskraftig och drivande i akutfasen till att övergå till enormt låg hjärnkapacitet. En stressreaktion. En person under stress kan till exempel: Titta in i kylskåpet. Konstatera att det är tomt och samtidigt inte veta hur man gör för att fylla det igen. Eller absolut inte ha en aning om var hon parkerade bilen för 15 minuter sedan och få leta igenom en hel gata utanför barnens skola. Eller beställa Serranoskinka i charken för att sedan bara gå därifrån. Utan skinka. Eller börja gråta när hon blir påkörd av en brysk lattemamma med Bugaboovagn på HM.

Yogan har många dimensioner. Just nu hänger jag i mitt yogasnöre som en livboj. Peace in mind. Surround yourself with ahimsa people. Trust love.

Tänk vad viktigt det är med människor med öppna hjärtan som väljer att gå bredvid när vi har svåra dagar. Ibland kliver de fram från helt oväntat håll. Ett par steg räcker ofta långt. Omtanken och lyhördheten och ibland handlingskraften från dessa människor är ju det som gör att man inte följer med över kanten. Då när man häpnar över hur många saker man faktiskt klarar av en vanlig dag. När den vanliga dagen känns allt annat än vanlig utan enbart övermäktig.

Vi vet aldrig vad som lurar bakom nästa hörn. Det är väl bra. Tänk om vi visste, vilken oro vi skulle tvingas bära på. Jobbiga saker drabbar ofta oförutsett och utan urskillning. Du har ingen aning om vad din granne, din klasskompis eller busschauffören går igenom. Det är ett, av alla, skäl till att alltid bemöta sin omgivning med vänlighet.

Listen to your inner voice. The answers will come.
Rebmember that love is the meaning of everything.
Always be kind.

Hjärnhinneinflammation är en allvarlig diagnos. Obehandlad är dödligheten hög och förloppet är snabbt. Därför ska du vara observant om någon i din omgivning får svår huvudvärk i kombination med nackstelhet, illamående och ljud- och ljuskänslighet och ta det på allvar och se till att personen kommer till sjukhus. Full återhämtning tar tid.

Stressreaktioner tar också tid. Det spelar ingen roll att "faran är över". Kroppen har förbrukat alla sina depåer. Så om du hamnar här. Be kind to yourself.

Tacksamheten och ödmjukheten är stor. Dagarna är värdefulla. Fyll dem med kärlek, mening och det som gör dig lycklig.

Jag riktar uppmärksamheten till alla er som går bredvid med öppna hjärtan och till kompetent vård på Danderyds Sjukhus.

Namaste!

Mariah Carey – Hero