Om jag vetat då vad jag vet nu

Sitter och väntar på vår chaufför som ska köra oss till flyget, som ska ta oss till Singapore idag, och vidare till Perth imorgon. Funderar på hur spännande livet är i perspektiv. Hur vissa saker jag gjorde tidigare i livet blev av stor betydelse för framtida val. Tänk om jag vetat då vad jag vet nu.

1996 var ett riktigt skitår. Det var en av de första gångerna jag verkligen fick fokusera om. Jag älskade skidåkning. Fokuserat och dedikerat. Hade pendlat till Alperna i flera säsonger och lagt många offpiståk i erfarenhetsryggsäcken. När jag plötsligt befann mig i en helikopter på väg ner från otillgänglig terräng längst in i Val D'Isères djupa bergsmassiv. Fan, korsbandet av. Så var det med den listan på nya berg som skulle erövras. 

Ett par år tidigare hade jag tagit dykcert i Grekland. Först segling i den grekiska övärlden, sedan dykcert. Det var fotbolls VM, delfinerna hoppade längs segelbåten och fetaosten har aldrig varit så god. Sen jobbade jag som reseledare i franska Alperna. Sommaren efter tillbringades i Norge med att ta Advanced Open Water cert bland tareskog och dödmanshand-koraller och sommarskidåkning i Stryn. Jag minns att dykningen var väl kul, bäst var ett häftigt strömdyk vi gjorde, rena vilda västern, men det var ju skidåkningen som var min grej. Som det pirrade under huden av förväntan när vi körde hyrbilen genom de fyra, fem meter höga vallarna upp till Stryn. Klicka i bindningarna, svänga ner för glaciaären med vattnet porlande och brusande någonstans under sorbetsnön och istäcket. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan det.

Men knät ville inte läka ordentligt, jag fick operera om, skruvar skruvade ur sig. Väntan, kryckor, sjukgymnastik. Skidåkning var då en utopi. För mig var det en verklig sorg. I-lands-problem, kanske du tycker, men det var ju det jag ville göra, det var ju det som var det viktiga i livet. Och jag tror att det är jätteviktigt att göra sådan man passionerat älskar. Man måste älska det man gör. Jag har alltid valt att i första hand fokusera på det som är min passion. Oavsett om det är jobb eller fritid och det är väl därför jag till slut suddat ut gränserna däremellan.

Jag tror att den viktigaste vägen till lycka är att känna inre tillfresställelse och det tror jag man gör om man följer sitt hjärta. Det handlar inte om att vara egoistisk. Men lever man i en relation och har familj, så behöver man så klart synka och ibland kanske ge och ta. Fast i de bästa av världar vill man samma sak. Det som P kallar för "Det stora cirkusnumret". Och framför allt, det handlar inte om att "unna sig" att göra saker man älskar, det handlar om att det är livsviktigt för att må bra hela vägen, därför behöver det ingå naturligt i livet. Så är det i alla fall för mig.

Tillbaka till 1996. Skitåret. Sorg över förlorad skidåkning. Och sorg och oro över annat i familjen också. Skitår, helt enkelt. Jag var ingen erfaren dykare vid det laget. Men då styredes kosan mot Phi Phi för några veckors fokuserad dykning. Istället för skidåkning. Tänkte att det måste ju vara bra rehab för ett knä, vattenträning.

Det var faktiskt först då som jag upptäckte. Det här var ju mitt rätta element. Jag kände samma eufori som på glaciären. Tyngdlöshet på riktigt. Leopardhajarna dansade runt mig. I stim. DET händer inte längre. Nattdyk i Phi Phis hamn. Anemone Reef sprakade av färger. Phi Phi påminde på många sätt om en Schweizisk alpby där säsongarna satt på caférna och pratade dykning, istället för skidåkning. Maya Bay på Phi Phi Leys baksida var ännu en oupptäckt pärla (innan filmen The Beach förstörde magin) och vi låg ensamma på stranden där en hel dag. Jag var helt såld.

Idag präglas Phi Phi av skrikande båttaxichaffisar, inkastare på dykcentren som drar i turisterna, stora hotell istället för pitoreska bungalows. Och ett Maya Bay så fyllt av båtar, så att det omöjligt går att se dess skönhet. Men det mesta är ändå sig likt under ytan.

En natt fick vi ingen bungalow. Någon sa till oss att åka till en stor ö längre söder ut. "Åk till Koh Lanta. Det förutspås bli nästa turistparadis, men idag finns där inget. Ingen el, inga turister, bara munkarna som drar på de oändliga och orörda stränderna. Och säkert någon stans att bo." Vi åkte dit.

Senare i januari 1997 åkte vi hem. Jag hade en ny passion. Gjorde nya listor. Och ingen aning om vad framtiden skulle bära med sig.

Den 4 maj 1997, alltså bara någon månad efter jag lämnade Thailand första gången. Gick en 85 meter lång passagerarfärja på grund. King Cruiser. Den skrapade upp skrovet på just vackra färgsprakande Anemone Reef, en solig och stilla dag. Mycket märkligt. Men nu ligger den där på 35 meters djup.

Jag har dykt på vraket många gånger genom åren och i veckan gjorde jag det igen, och även Anemone Reef och Bida öarna utanför Phi Phi.

Tänk om jag vetat då vad jag vet nu.

Nu kom chauffören.

 

Då var då och sen är sen

Vitt papper. Listan. Man kan ju nästan få beslutsångest när alla vägar ligger öppna. En positiv bubblande beslutsångest. Hämta andan i Singapore (I love the concept of that country), orangutanger på Borneo, yogamystik och vrak på Bali, hammarhajar och havsköldpaddor på Sipadan, Liveabord på Burma banks, segla katamaran mellan öarna här i skärgården, kultur i Chang Mai, shopping och kängurus i Perth, köra runt i 4x drive på coola Christmas Island och snorkla med valhajar. Göra galna saker som att åka bergochdalbana i ett shoppingcenter i Kuala Lumpur. Eller bara mata lite varaner på Koh Rok eller SKVÄK-kajaka bland grottor och kalkstensklippor.

Min hjärna är som en radar. När den behöver fokusera om så gör den det. Per automatik. Projekthjärnan. Den har många gånger fått mig att inse att livet är som en enda stor godispåse. Ibland stoppar man fel godis i munnen, men då är det faktiskt bara att spotta ut och ta en ny. Och inte grubbla på varför den var så himla äcklig, utan bara njuta av de goda som väntar på dig där i påsen.

Människan verkar dock i grunden utrustad med ett behov av att analysera den vedervärdiga karamellen och liksom suga på den så länge det går. "Alltså, har du smakat den där engelska konfekten? Så jäkla äcklig!" "Jamen, jag veeeeet, jag tog en i går och jag fick liksom en kräkattack." "Eller hur!? Jag fattar inte hur man kan sälja såna ens." "Nääää, de som säljer engelsk konfekt måste vara lite mindre vetande." "Jaaa, knäppa helt enkelt." Och så får den äckliga karamellen all plats och vi göder den negativa energin. Och det är här. Det är här man måste vara uppmärksam på sig själv och sparka sig själv på smalbenet. Spotta ut och ta en ny karamell för i helvete, det finns ju oändligt många goda karameller som kan få utrymme. Det är där du ska vara.

Min själ går inte alls med på att göra våld på sig själv. Den är kompromisslös. Min kompass visar mig entydigt med nålen vart jag ska gå för att må bra. Att känna genuin tacksamhet för det man faktiskt har. Så enkelt är det. Därifrån är det lätt att lyfta blicken och se vilka möjligheter som ligger framför en. I stort och smått.

Greatfulness is the gateway to happiness. Very true.
Kan ju låta klyschigt, men det är faktiskt så det är.

Så nu packar vi snart väskorna för att följa kompassen och boosta lite sweets. Och när allt kommer kring så längtar man efter lite civilisation, hög servicegrad, en ny kontinent och bra vin.



Perth, världens mest isolerade storstad. Har varit på listan länge.
Nån som varit där? Todo-tips tack!

Vi boostar på hemmaplan också. Idag är P och Stora B ute och dyker på Koh Haa och imorgon är det min tur att dyka lite vrak och haj. King Cruiser och Shark Point utanför Phi Phi står på programmet.

Förresten har jag inte hunnit berätta att jag äntligen var på Job2Do-konsert för inte så länge sedan. Det var smått surrealistiskt att stå där på thaiboxningsarenan och äntligen se dem live. Så mycket som vi lyssnat på dem genom åren. Life is good!

Så där. Jäklar vilka goda karameller det är i påsen! Här och nu. Då var då och sen är sen. Men livet, det är här och nu.

När dagarna känns som veckor

Ibland tar sig dagarna fram i galopp. Vi kallar det Lanta-time. Man lämnar på skolan, jobbar och tränar och vips så ska man hämta och så lite läxor och strand, så är det middag, lite mera jobb och sova. Men den senaste tiden har det inte varit så. Känslan är en helt annan. Dagar som känns som veckor. Jag känner mig själv. För mig är det så när tankarna inte stillar sig. Det är därför jag inte får ur mig några blogginlägg heller. Det är inte bristen på ämnen som saknas. Jag har påbörjat så många inlägg, men får varken ro eller struktur. Och dagarna känns så långa. 2013 verkar bli förändringarnas år. Många i min omgivning har redan under de här första veckorna tagit stora beslut, dragit med penseln över livet, slagits av oväntade förändringar. Och lite känner jag själv också, livet vill putta oss åt ett annat håll. Den här vistelsen blev inte precis som vi hade tänkt oss. Jag har slutat använda mig av uttrycket "som jag förväntade mig", för jag har övat hårt på att inte ha förväntningar. Det är nämligen då man kan bli så där avgrundsdjupt besviken. Det tar energi. Den typen av energi jag inte vill ska störa mig. Och det har tagit tid att sluta ha förväntningar. Planer ja, stora och många planer och drömmar, saker på listan. Men ibland blir det inte som man har planerat. Då gäller det att inte gå in i besvikelse, utan göra en omvärdering, acceptera sina nya förutsättningar, och göra nya planer. Väldigt ofta märker jag då att kanske, kanske var det så att det var hög tid att revidera listan. Känslan kan vändas till svindlande härlig. Ett vitt papper. Det finns något väldigt positivt med ett vitt papper. Färdigt att fyllas.