Redo!

NU är vi färdigpackade med godkänt antal kilo i väskorna som ska checkas! Det var en utmaning. Nu går sista tvättmaskinen. Kyl och frys frostas av och hjärnan har kortslutning. Underbara grannar kommer vakta huset som hökar och låna ut det till vänner och göra snögubbar på tomten. Vi bor bor verkligen i en radhusidyll nära människor jag verkligen uppskattar. På vår gata bryr sig folk om varandra, hjälper varandra och alla är galet trevliga. En gata fylld av värme och kärlek helt enkelt. Jag bara önskar att det gick att leva ett mer relationsstyrt liv här hemma och att det fanns mer tid till umgänge med alla dessa underbara människor. Jag, liksom alla andra, styrs istället efter ett späckat schema av jobb, hämtningar och lämingar, barnens fritidsaktiviteter (sällan våra egna), landställen, helgutflykter planerade månader i förväg, och gud förbjude - VAB och sjuka barn som avlöser varandra. Det finns liksom inga luckor kvar för spontanträffar, en fika efter skolan eller middag en tisdag, särskilt inte eftersom en sån "spontanträff" kräver att två personer, eller ännu mer osannolikt, två hela familjers luckor i schemat skulle infalla samtidigt.

En reflektion så här i sena timmen.

När vi kommer tillbaka vill vi käka middag varje tisdag, och fika minst en gång i veckan, med er alla fantasiska grannar. Det är med delade känslor vi lämnar er och vi kommer att sakna er mycket! Ett särskilt tack för smarriga Gateau-bullar till kvällsfikat som kom från de fina grannarna ikväll efter många trappra försök att få till både middag och fika. Kärlek till er!

Nu - Bingen!