Positivt tänkande

Av min kära vän Lennart Jacobsson fick jag idag den här tänkvärda texten, som jag håller med om och gärna sprider. Så håll tillgodo och gör dina egna val.

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga. När någon frågade honom hur han mådde svarade han: "Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar".

Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen. Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: "Hur lyckas du?"

Kalle svarade: "Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet."

"Säkert, men det är inte fullt så enkelt", protesterade jag.

"Det är det", svarade Kalle. "Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör. Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv."

Jag funderade över vad Kalle hade sagt.

Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: "Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?"

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.

"Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter", svarade Kalle. "Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva."

"Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?" frågade jag

Kalle fortsatte: "Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: Han är döende. Jag visste att jag måste göra något."

"Vad gjorde du då?", frågade jag.

"Nå,det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig", sa Kalle. "Hon frågade om jag var allergisk mot något. Ja, svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: Tyngdkraften!"

"Genom deras skratt sa jag till dem: Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död."

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning. Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut. Inställningen är, trots allt, allt.


När det känns för j-ligt, tänk så här:

-Jag är tacksam... för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.

...för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.

...för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.

...för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.

...för att gräsmattan behöver klippas, fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.

...för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.

...för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.

...för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.

...för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.

...för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.

...för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig

...för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt.

...för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.

...och sist men inte minst för att jag får många mail, för det betyder att någon tänker på mig.

Sawadee Kaa

Nu har jag brushat upp de oerhört få fraser jag kan på thai. Så att jag kan beställa det mesta på restaurang, kan räkna grundläggande och drar några artighetesfraser. Men det suger att inte kunna prata mer. Nu bor vi dessutom mer lokalt, sist bodde vi ju i svenskgettot, nu bor vi förvisso i en fin lägenhet, men vi passerar höns och gummiplantage och en massa locals på vår väg in i regnskogen där vi bor och i lägenheten under oss bor hela thaifamiljen som äger huset och framför allt mamman i huset som står ute och tvättar hela dagarna pratar med mig så fort hon kommer åt. På thai. Så klart! Det är ändå lustigt och intressant hur mycket man faktiskt förstår. Hon undrar om jag tycker backen upp till huset är jobbig, hon undrar om vi ska gå ut och äta, om vi ska åka till huvudorten och handla osv. Jag utövar stort kroppsspråk och klämmer till med ett "kaa" med mycket långt a. Jag har verkligen försökt sätta mig in i språket lite mer, men det är så himla annorlunda, man har ingen ände att börja i, det finns ingen likhet med något av de europeiska språk jag behärskar hyfsat och ljuden är svåra. Vad sägs om bakre och främre ng-ljud i samma ord, till råga på allt som ett dubbelt initialljud. Nä, just det.

Men ord jag svänger mig med dagligen är i alla fall:
nam - vatten
kao - ris
gai - kyckling
pad - stekt
goong - räkor
pla - fisk
leh - liten
yai - stor
nueg - en
song - två
sam - tre
si - fyra
koh - ö
Sawadee kaa - hej/hejdå
Sawasdee kaa - välkommen
Sabadi mai - hur mår du?
Sabadi kaa - bra tack!
Kap kuhn kaa - tack

God natt kan jag inte, men god natt på er i alla fall!

Hajar

Ätligen lite hajar! Idag gjorde jag ytterligare tre dyk, varav ett på ett välkänt hajställe. De vanligaste hajarna här är leopardhaj, men just på det här revet, som ligger på en av Phi Phi öarnas väggar, cirkulerar det svartfenad revhaj. De är helt ofarliga om man håller sig stilla ;-) däremot är de inte plaktonätare, som leopardhajen. De ser också mer hajlika ut och ligger inte heller stilla på botten, utan med dessa hajar är det lite mer action.

Som alltid när man dyker för att se något speciellt, hoppas man ju med alla fingrar och tår att man ska kunna leva upp till förväntningarna som gästerna får, och idag dök jag med två grymt rutinerade dykare, men många fler dyk på nacken än jag själv. Men hajarna gjorde ingen besviken, de bjöd på full show och vi hängde viktlöst i vattnet och beskådade skådespelet.

Tack alla söta hajarna för en fin dag!

Lanta Time

Vi brukade skoja om att dagarna passerade i Lanta Time sist vi var här. Liksom plötsligt är det eftermiddag och dags att välja middagsställe. På så sätt flyger dagarna iväg. Om man dessutom har förmånen att få spendera en hel del dagar på dykbåt, som idag, så går det i galopp!

Vad har hänt sedan sist? Jo, min fina mamma har trotsat snökaoset och kommit hit för att stanna i tre veckor. Och i övrigt fylls dagarna fortfarande med kära återseenden. Det verkar som den här ön skapar en särskild plats i många människors hjärtan <3.>

Julafton på Lanta

Det är svårt att få riktig julstämning att infinna sig i värmen, men vi försöker. Började dagen med att baka saffransmuffins och hade en härlig frukost på terrassen och blickade ut över Phi Phi. Sedan upptäckte vi att lilla D hade fått prickar på hela magen, som senare spred sig till ryggen... funderar fortfarande på vad det kan vara. Sandloppor, vattkoppor (som hon förvisso är vaccinerad nyligen mot), svinkoppor från poolen, jaa, det kan vara mycket. Lite Mildison och noll sol o bad på någon dag så får vi se. Så vi läste Bamsetidning i skuggan vid vår pool medan stora B övade dykning i poolen själv. Både dykning från kanten, samt så många scuba tecken och manöver som hon bara kan. Börjar bli dags att få på henne utrustning!

Vi bestämde oss för att ha en supermysig lunch och kröp upp i en klassisk salah på en restaurang nära stranden. Det blev en gigantisk texmex-tallrik mitt på bordet och cocosmilkshake. En lyckad crossover!

När vi kom hem, knackade det strax på dörren och in klev en lite söt thai-tomtenisse, som delade ut några små julklappar till barnen. Dessa har sedan hållit barnen och oss sysselsatta under eftermiddagen. Vi har spelat spel och det har fotograferats med Bs nya kamera.

Nu sänker sig solen som en stor apelsin i Andamanhavet och öarnas siluetter vilar magiskt i horisonten. Syrsorna och geckoödlorna är det enda vi hör just nu, iPodens julmusik har tystnat och vi ska ta och pallra oss ner för backen till alla restauranger och äta julmiddag. Det lär inte bli klassiskt julbord i år. Men det ska nog gå bra!

Dykarlycka

Idag har jag äntligen kommit i vattnet och dykt! Det blev en rivstart med att ta hand om tre ganska oerfarna dykare på tre dyk. Dessutom gick en av våra kompressorer sönder, så vi blev ett par timmar försenade, så arbetsdagen blev lååång, galet lång. Sånt får man bortse ifrån helt enkelt till förmån för lyckan att få dyka och dessutom var alla lika galet trevliga som dagen var lång. Många kära återseenden blev det, både bland personal och gäster.
Nu ska jag snart krypa ner i en nybäddad säng. Här får vi lägenheten städad inkl nya lakan och handdukar var fjärde dag till det facila priset av 500 kr i månaden. DET är prisvärd lyx!

Kaosresa

Peter står för dagens bloggande.

Redo!

NU är vi färdigpackade med godkänt antal kilo i väskorna som ska checkas! Det var en utmaning. Nu går sista tvättmaskinen. Kyl och frys frostas av och hjärnan har kortslutning. Underbara grannar kommer vakta huset som hökar och låna ut det till vänner och göra snögubbar på tomten. Vi bor bor verkligen i en radhusidyll nära människor jag verkligen uppskattar. På vår gata bryr sig folk om varandra, hjälper varandra och alla är galet trevliga. En gata fylld av värme och kärlek helt enkelt. Jag bara önskar att det gick att leva ett mer relationsstyrt liv här hemma och att det fanns mer tid till umgänge med alla dessa underbara människor. Jag, liksom alla andra, styrs istället efter ett späckat schema av jobb, hämtningar och lämingar, barnens fritidsaktiviteter (sällan våra egna), landställen, helgutflykter planerade månader i förväg, och gud förbjude - VAB och sjuka barn som avlöser varandra. Det finns liksom inga luckor kvar för spontanträffar, en fika efter skolan eller middag en tisdag, särskilt inte eftersom en sån "spontanträff" kräver att två personer, eller ännu mer osannolikt, två hela familjers luckor i schemat skulle infalla samtidigt.

En reflektion så här i sena timmen.

När vi kommer tillbaka vill vi käka middag varje tisdag, och fika minst en gång i veckan, med er alla fantasiska grannar. Det är med delade känslor vi lämnar er och vi kommer att sakna er mycket! Ett särskilt tack för smarriga Gateau-bullar till kvällsfikat som kom från de fina grannarna ikväll efter många trappra försök att få till både middag och fika. Kärlek till er!

Nu - Bingen!

Tungt

Det är inte helt lätt att få med sig allt. Nu har vi packat om våra väskor tre gånger och gallrat bland kläderna. Trots det har vi fortfarande 6 kg för mycket. Och detta trots välfyllda handbagage som inte är inkluderade... Ja, det är bara att packa om igen och lämna fler saker hemma. Dessvärre är det kläder som ryker eftersom vi inte kan lämna dykutrustning och skolböcker hemma. Cykelhjälmar och flytväst till lilla D lämnas inte heller hemma. Inte heller mina svindyra ergonomiska nyinköpta sandaler!
Jag tänker så här: Billabong-kopior är ju egentligen ganska snyggt!

Lyssna inåt

Jag har hunnit fundera mycket under den här vansinnigt stressiga kvällen. Jag fungerar bra under hög arbetsbelastning. Kanske presterar jag som allra bäst då och blir som mest engagerad. Men pga av att jag ofta sätter mig i situationer som kräver hög arbetsbelastning utan paus under långa perioder, har jag också ett behov till distans för att kunna ladda batterierna. Det ser jag nu fram emot enormt mycket och känner ett enormt sug efter. För tio år sedan kände jag inte mig själv lika bra, och mådde inte lika bra som nu. Jag säger som på yogan - Jag tackar mig själv för att jag har lyssnat på mig själv!

Ikväll uppkom dessutom en situation som skapade en massa negativ energi. Efter lite funderande tog jag och P ett beslut. Och när beslutet var fattat skapades ett inre lugn på bara några få minuter, från ett inre kaos. Sånt fascinerar mig. Jag älskar att analysera hur mina känslor och mitt välbefinnande påverkas av tankens kraft och försöka fatta rätt beslut med mage och hjärta för att må bra. Det som låter lätt men är så svårt - att surfa på magkänslan.

Nu är yogamattorna packade och jag ser mycket fram emot att rulla ut mattan med utsikt över Andamanhavet och fortsätta min inre resa.

Nu - Bingen!

Packar fortfarande...

Ja, jag skrev ju i förra inlägget att vi skulle packa det sista i lördags. Not. Packar fortfarande. Men nu lär det ju närma sig slutet. Kom precis på att jag glömt packa solglasögon. Hur kan man glömma det när man ska till solen? Ja, ja. Det mesta finns ju att köpa. Viktig medicin, hjälmar, flytvästar, bilkuddar, musikanläggning, dykutrustning och badkläder är i alla fall packat! Och det var väl det viktiga? Kalles Kaviar, bakpulver och alla skolböcker finns också i resväskorna. Lucia är firad och alla föräldrafikor fikade. Barnen har fått det avslut som är så viktigt och det känns bra och rätt att knyta ihop den här terminen här hemma nu och flytta vårt liv till värmen en liten stund. Vi ser fram emot mer tid tillsammans. Att leva utifrån relationen i centrum. Relationen till familjen och ny vänner som vi ser fram emot att träffa. Till vår stora glädje kommer vi också ha en hel del besök av både släkt och vänner. Åhhhh vad det ska bli underbart!

Packar

Idag har vi föresatt oss att packa det sista. Dykutrustningen, som var snyggt packad har rivits upp pga den fridykningskurs vi hållit de senaste veckorna, nu har allt torkat och ska ner i väskan igen. Det ligger högar med sommarkläder överallt. Skolböcker, medicin, ficklampor, cykelhjälmar, flyvästar, bilkuddar, kamera. Känns som en fysisk omöjlighet att få till detta. Men det visar sig vad vi får lämna hemma :-)

Overklighetskänsla

När vi lämnade Koh Lanta i slutet av april 2009 kastade vi långa blickar mot Saladan medan den rostiga bilfärjan sakta gled över sundet till andra sidan. Jag undrarde redan då när jag skulle få återse Lanta igen och på vilket sätt. Då, för drygt ett och ett halvt år sedan, vågade jag inte ens drömma om att vi skulle få återvända på längre tid så snart som två säsonger senare.

Många undrar hur det är möjligt att åka iväg i flera månader. I grunden handlar det för oss om en drivkraft som bottnar i en insikt om att livet bara levs en gång (och ingen vet hur länge) och att ge varandra modet att lyssna inåt, vad man känner i hjärtat. Vad man själv har för behov och vad man vill uppleva tillsammans som familj. Med en gemensam vision om vad som är viktigt för oss har vi jobbat hårt för att skapa de förutsättningar som krävs för att göra det möjligt. En av förutsättningarna är i vårt fall fantastiska och ansvarsfulla medarbetare. Men också att vi har riggat för att kunna jobba på distans.

Sen tror jag att varje gång var och en bejakar sina behov, små som stora, kommer vi lite närmare vår eget inre, och vi blir också bättre på att närma oss andras inre. Vid förra vistelsen på Lanta lärde vi känna många modiga, fantastiska människor som var bra att följa sina hjärtan, det var inspirerande och har fört oss vidare på vår egen resa genom livet.

Om en dryg vecka börjar den här vinterns resa. Vad spännande det ska bli!

So, follow your dreams!