Ett år

Tanken med den här bloggen var ju att filosofera i Thailand. Där vi lever med oceaner av tid. Det har gått ett år sedan vi kom hem sist och det har fått mig att reflektera. Big time. En sak som slår mig är att jag faktiskt har lyckats skapa tid även hemma i Sverige. Vet inte riktigt när och hur det inträffade. Kanske för att jag aldrig kom igång 100 % när jag kom hem, då för ett år sedan. Kanske för att jag först då eller under den tid som följde, på allvar, rent och sant, började omvärdera vad som är viktigt. För mig.

Här någonstans fallar andan på att skriva igen. Att dela.

Först en resumé.

Drygt två veckor efter mitt senaste inlägg i april 2011 påbörjade vi vår resa tillbaka till Sverige. En veckas stopp i Hong Kong med civilisation, dumplings och Doris 4 årsdag på Disneyland i dagarna tre. Sedan hem via Peking. Det var planen. Allt gick enligt plan men med passusen att jag efter tre dagar insjuknar i Denguefeber. Det är svårt att beskriva hur sjuk jag var och jag tänker inte bli långrandig. Bara ge en kort sammanfattning. Natten då jag insjuknade steg febern till 40 grader och magsmärtorna tvingade mig ner på badrumsgolvet, en huvudvärk som gjorde att jag inte kunde öppna ögonen och snart spred sig ett rött nät på kroppen av blod som smög ut genom kärlen. Det som är säkert är att jag inte hade den enklaste varianten av dengue, jag hade ALLA symtom i en aldrig sinande källa av obehag, en feber som kom och gick i många veckor, totalt ca 30 feberdagar. En sju veckor lång hosta som gjorde mig sömnlös, tog min förmåga att konversera och all ork. En smärta i kroppen, som knivar i skelettet, som flyttade runt men aldrig ville släppa. Till slut började jag tvivla. Skulle jag någonsin känna mig helt bra igen? Åker dessutom på en massiv streptokockinfektion som gör att alla lymfkörtlar i hela kroppen svullnar till ett maximum, det knastrar i nacken när jag vrider på huvudet, återigen i veckor, innan någon förstår vad det är. Midsommaren kommer och går. Vad hade jag gjort utan de allra bästa medarbetarna? För samtidigt har vi ett gigantiskt arbete som ska genomföras med 650 barn och 100 vuxna som ska erbjudas höstschema och bil nöjda, rekrytering av ny personal, 55 barn på sommarläger. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag Skypade från sjuksängen och jag var faktiskt med på lägret. Och, som sagt, de bästa medarbetarna.

En lugn sommar på landet skulle få mig hel igen. Börjar rehaba, men axlarna känns som de ska ramla av. Tränar det jag kan, men känner mig inte stark. Det som händer under sommaren är att jag ändå återfår harmoni, hopp, energi och finner ro i att ta det lugnare.

Hösten kommer och jag jobbar som vanligt, men smärtan i kroppen består, energin går ner, galet trött, men humör och harmoni är i balans. Svårt att passa gymnasterna på volter. Funderar. Vad mer kan jag göra? Går på massage en gång i veckan, tränar det jag kan fast det smärtar, äter D-vitamin (har jag brist på solljus?). Den 4 oktober, Kanelbullens dag, blir min symbol. Äter min sista kanelbulle och känner att det är fel. Jag måste lägga om kosten. Bort med onödig stärkelse. Det blir första vändningen. Känner direkt att jag blir piggare, starkare, inga trötta dippar, inget sug. Min massös tvingar mig till den andra vändningen. MR för att kolla att det inte är något allvarligt fel, check på oron, visst lugn infinner sig. Hittar en bra naprapat i november. Den bästa. Och där kom andra vändningen. Han blir min guide tillbaka, han är ett superproffs, hittar och förstår direkt vart smärtan sitter och försäkrar mig om att det här fixar vi. Han besitter den ultimata mixen av att vara überkompetent både inom anatomi och mental träning. Månaderna går, jag blir starkare för varje dag, smärtan klingar av, jag sover hela nätter. Vintern passerar och jag är starkare än någonsin. Både fysiskt och mentalt. Och jag har tvingats ägna mig mer åt mig själv. Jag har inte kunnat jobba 100%. Jag har känt full tillit till mina medarbetare och älskat att se hur bra det har gått. Kanske bättre än när jag kör 100%? Ja, jo, så är det. Känt en enorm värme över att ingen har givit mig dåligt samvete över att jag inte har funnits där med samma kraft som tidigare. Långsamt har jag accepterat och börjat uppskatta en ny lunk. This is the shit, liksom. Det ger ju också utrymme för min spinnande projekthjärna. Har börjat lite smått med kursutveckling, men det finns gott om utrymme. Undra vad den nu kommer hitta på.